En dag som alla andra dagar. Förutom den där ständiga känslan av att inte räcka till! Jag är 100% sjukskriven, men väljer att inte ha barnen på förskolan 40 timmar, vilket jag har rätt till. Detta rimmar dåligt med en valrörelse som kräver tid av maken. För jag orkar faktiskt inte. Jag vaknar med smärta, jag lever med smärta dagligen. Jag går till förskolan med barnen, böjer min kropp i böjningar den inte klarar av för att klä av i alla fall den minsta. När jag kommer hem, tio minuter senare behöver jag vila minst en timme. Det finns så många måsten jag måste ta tag i, men pysslar jag med det fram till 12 kommer jag knappt kunna vara med barnen alls.

Barnen tycker nog inte mamma är så jätterolig. Jag ligger iaf och vilar i soffan för att vara ”närvarande”. Jag kan inte vila så mycket som jag kunde önska, det blir ju så av sig självt såklart. När Charlie frågar ”Kan vi åka till Mariebergsskogen?” vill jag bara säga: ”Självklart, vi går till bussen med en gång”. Men jag kan inte. Jag orkar inte gå runt där. Inte ensam med två barn som man ska springa efter. Eller ja, ett barn att springa efter och ett annat som oftast sköter sig. Jag vill så gärna sitta i sandlådan och leka med dem. Klättra. Böja mig. Känna att allt är okej. Men jag kan inte.

Mådde jag psykiskt dåligt innan, vilket jag gjorde, så blir det inte bättre nu. Visst skulle jag kunna slita ut mig en dag eller två. Men då får jag ju också ligga i sängen minst lika länge. Och vara tråkig igen. Som jag alltid är.

Idag har varit en sån där som jag slitit ut mig. Sprungit efter ett barn på torget. Gått fram och tillbaka mellan torget och McDonalds t. ex. Och imorgon är det inte någon förskola och ensam med två barn. Det blir bra det här. Så ja, det är en dag som alla andra. En dag där jag känner mig som den tråkigaste mamman i hela världen. Som alla andra dagar.