Värmlandsmamman

Barnen är på förskolan så jag passar på att blogga lite om en tanke som slog mig igår. När jag var sju år gammal gick min storebror bort. Det var jobbigt, har varit jobbigt och är fortfarande jobbigt. Men jag har alltid tänkt att genom att prata om honom så lever hans minne kvar. Den dagen vi slutar prata om honom slutar han existera. Han är min bror, och kommer alltid att vara det. Jag kan inte ta en kopp kaffe med honom eller liknande. Men han är min bror. Redan när jag gick i lågstadiet frågade folk om det inte var jobbigt att prata om honom. Klart det är jobbigt, men det är ganska jobbigt att gå och handla också.

I april träffade jag min mormor, hon har gått igenom mer sorg än någon ska behöva. Hon förlorade två barn i bilolyckor åren efter varandra. Detta innebär ju också att min mamma och hennes bröder också gått igenom mer sorg än någon annan ska behöva såklart. Men mormor har ett helt annat tänk än mig när det kommer till sorgehantering. Jag har alltså två morbröder jag inte har ett minne av. Jag vet inte om jag fanns samtidigt som dem. Jag har frågat mormor om dom, som ett nyfiket barn. Jag fick svaret: ”Det är för jobbigt att prata om”. Jag kan förstå det. Men jag bestämde där och då att aldrig hantera sorg på det sättet. Det fungerar säkert utmärkt för mormor. Men jag älskar när mina syskon eller mamma berättar något tokigt eller roligt Marcus (min bror alltså) gjorde. Jag har för få minnen av honom, i och med deras berättelser får jag ett till!

Men i alla fall. I april när jag träffade mormor på ett kalas för min morbror så började hon räkna antalet barnbarn. Det är åtta. Men mormor fick det bara till sju för hon räknar inte Marcus. Det gjorde ont. För henne har min bror slutat existera. Hon menade nog inte så, jag förstår att det är hennes sätt att hantera sorgen. Men jag blev lite arg. Han finns runt omkring oss!

Vid allhelgona var vi till Boda. Jimmie fixade med vår dåvarande bil och jag och barnen umgicks med min syster och hennes dotter. Sonen låg och var sjuk tyvärr. Vi gick till graven. Charlie visste mycket väl vem som låg där. Det är mammas bror, hans morbror. Han frågar om honom ibland. Han berättade för syrrans dotter som också mycket väl vet vem som låg där. Charlie har aldrig träffat Marcus, men han vet att han fanns en gång, att han hade älskat honom och att han tyvärr inte fick bli de där 100 åren man ska bli innan man dör.

Genom oss och vårat samtal om honom lever han kvar. Kanske Charlie berättar för sina barn en dag. Jag kommer alltid besvara hans frågor. Det kanske blir jobbigt men då ska jag säga: ”Det här är jobbigt för mamma så jag kanske gråter lite, men kom så ska jag berätta”. Saker är jobbigt, men man kan inte sluta för det. Herregud, jag lever med ångest. Det är jävligt jobbigt att gå till affären. Vad gör jag ändå flera gånger i veckan? Går till affären. Det är jobbigt att Marcus är borta, att han inte fick träffa mina barn, syrrans barn eller sin yngsta lillasyster. Men inget blir mindre jobbigt av att sluta prata om honom. Men jag förstår min mormor också såklart, men jag har lovat mig själv att inte bli så.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats