Jag brukar säga att jag är en Nära förälder och det är jag nog. Men så går man in och läser i grupper för just nära föräldrar och inser att jag är nog inte så nära som dem. Det pratas om anknytningsperson. Denna ska bebisen max vara ifrån så många timmar som den är månader gammal. Så en bebis på två månader ska vara ifrån sin anknytningsperson mest två timmar på ett dygn. Det stämmer säkert för vissa, men vi har följt barnen. Jag tror inte våra barn har en ”speciell” anknytningsperson. Jag och Jimmie ligger nog på delad första plats. Mikael kanske tyr sig lite mer till mig med all rätt, men Joakim tror jag inte har ankytit mindre till Jimmie än till mig. Vi turas om med mycket och Jimmie har tagit många (läs de flesta) nätter med bägge barnen så visst blir det att de knyter an lika mycket till honom.
Jag har varit borta från Mikael mycket, men inte så att han lämnats med någon annan än med Jimmie. Med mycket menar jag några timmar på en dag nån gång varannan vecka. Det händer t. ex att jag tar med mig Joakim och åker till stan. När Mikael hade feber fick han vara hemma med Jimmie medan jag och Joakim gick till kyrkis etc. Det är rena självklarheter i min värld. För det passar oss allihopa. Mikael verkar inte reagera på det.
Jag har burit Mikael mycket. Dels för att det är praktiskt, dels för att det är mysigt och dels för att det vissa tillfällen krävs. Det gör också många ”nära föräldrar”. För rent krasst. Barnen har legat och myst i mammans mage i nio månader. Sedan de utvecklade hörseln är hennes hjärtslag det som de hört mest. Det har varit varmt och mysigt. Varför skulle nyfödda bebisar vilja ligga i en vagn? Eller i en säng? Eller på en filt på golvet? Jag tror att i alla fall de första dagarna av bebisarnas liv skulle alla vilja vara i en sjal. Visst kan man ha dem i famnen också. Första gången jag sjalade upp Mikael var när han var ett par dagar gammal. Jag ville få äta frukost med två händer. Och det gick galant. Vi slapp att Jimmie skulle stressäta sin frukost för att kunna ta Mikael för att jag skulle stressäta min frukost för Mikael ville tillbaka till mig.
Just nu ligger Mikael och sover. Han ligger mitt i vår dubbelsäng. Han har inte sovit en natt i spjälsäng. Han skulle säkert klara av det. Men det här är min sista bebis. Då får han gärna vara bebis så länge han vill. Innan någon säger att det blir jobbigt att få honom att sova i egen säng sen så vill jag bara att nu funderar på en sak: Hur många 15-åringar finns det som vill sova i sina föräldrars säng? Precis. En dag sker det att han kommer vilja sova i egen säng. Det kan vara imorgon och det kan vara om ett halvår. Eller om ett år. Och det är okej. För när man sover ska man vara trygg, det är prio ett. Jag har tre hörnpelare: 1. Mina barn ska inte behöva gråta ”bara för att”. T. ex 5 minuters metoden eller liknande. Att de gråter eller skriker för att de slagit sig är en sak, då tröstar jag. Att de skriker för att de inte får som de vill, det är en sak, då förklarar jag. Om de haft kolik och skrikit hade det varit en sak för då hade jag gjort vad jag kunnat för att hjälpa. Men mina barn ska aldrig behöva ligga och ”träna lungorna” eller liknande. 2. Mina barn ska alltid vara trygga när det sover. För olika barn betyder det olika saker. Charlie vill t. ex ha dörren öppen. Då får han det. Joakim vill också ha dörren öppen och ibland vill han att man sover bredvid, då får han det. Mikael vill kunna lägga sig tätt mot någon och sova, då får han det. För trygga barn blir trygga vuxna. Och man sover som bäst om man är trygg. 3. Inget bråk vid maten. Jag trugar aldrig med maten. Det finns vissa regler. T, ex sitt kvar till alla ätit upp, vi går inte från bordet fören vi tuggat ur munnen etc. Men det finns inga krav på hur mycket man ska äta etc. Ät eller ät inte.
Men ja. Jag vet inte om jag är en ”nära förälder” på det sättet som många andra. Vi följer barnen, men det innebär också att jag som anknytningsperson kan åka bort ett par timmar. För barnen klarar det. Vi har däremot inte haft någon annan som barnvakt ännu och med Mikael verkar det långt borta. Det blir nog först när han börjar förskolan. Det hoppas jag ska gå bra eftersom han ska gå på samma som Joakim. Han har en ”snutte” med sig i form av Joakim. Han kan ge honom trygghet förhoppningsvis. Det blev lite ”flummigt” det här inlägget. Det jag mest vill få fram är att det inte är svart och vitt hur man ska agera, så länge man följer barnen tänker jag. Och att det också är att vara nära förälder.
