Mikael sover orolig om kvällarna. Han vaknar ofta och ibland bara skriker han. Då funkar nästan inget. Jag vet att det här är vardag för många föräldrar och jag lider med dem. Men för att man ska förstå bättre så ska man komma ihåg att Mikael är bebisen som alltid sovit bra kvälls- och nattetid. Aldrig varit något gnäll. Nemas problemas helt enkelt. När något är annorlunda mot vanligt så blir man orolig. Och helt förstörd. Jag vill bara skrika ut: ”Jag vill hjälpa dig”. Men han förstår inte så jag gör inte det. Jag håller honom i min famn. Vaggar. Gungar. Bär. Allt för att han ska bli tyst. Allt för att trösta. Men ibland hjälper inte ens det. Då. Just då känns det som det blir för mycket. Det är bara att bita ihop och fortsätta försöka. Hitta något man inte provat ännu. Hitta något som kanske funkar någorlunda. Tillslut tystnar gråten. Kanske kommer det några skratt. Men några timmar som han är vaken blir det. Som tur är inte gallskrik under de timmarna. Men timmar som jag räknar som egentid. Som försvinner. Där vi får hjälpas åt att hålla honom glad. Jobba fram skratten.
Som sagt. Jag vet att vi har det lätt. Hade han haft kolik som bebis hade vi kanske inte tyckt det här var så jobbigt. Jag minns när Charlie var liten och matvägrade för första gången. Jag höll på att gå under. För han hade ALLTID ätit bra. Det handlade om en helg och jag blev förstörd. Jag försökte med allt som fanns som han kunde tycka var gott. Föräldrar som ständigt kämpade med att få i sina barn mat tyckte nog jag överreagerade. För att något ändrades. Det var inte som normalt. Kanske skulle dessa föräldrar reagera liknande om deras barn helt plötsligt började äta som hästar. Bara över en natt. Jag vet inte.
Med detta sagt, det är jobbiga kvällar numer. Jag hoppas att det är en fas. Kanske separationsångest eller liknande. Han har ett väldigt stort närhetsbehov för tillfället, vilket jag kan tycka är väldigt mysigt. Han får vara mammig och pappig så länge han vill. De växer ändå upp för fort.
