Jag har ofta TV’n på i bakgrunden och jag har nog sett i princip alla avsnitt av Private Practice, spinn-of serien från Grey’s anatomy. Att följa Addisons väg till ett barn är gripande. Och det slår en att man kan aldrig se barn som en självklarhet. Sen jag var liten har jag hela tiden trott att barn var en självklarhet. Vill man ha barn så kan man få barn helt enkelt. Men så lätt är det ju inte för alla. Jag känner mig väldigt lycklig lottad som aldrig behövt känna den där hopplösheten.
Man ser barn som något som ”bara är att skaffa”, men egentligen är det inte så. Det är väl egentligen tur att vi lever i en värld nu när inte allt hänger på att man lyckas fortplanta sig, men samtidigt vill man ju att de som önskar barn ska få möjlighet att få barn.
Samtidigt har jag många bekanta som inte vill ha barn. Som inte känner sån längtan som jag haft sen jag var femton år gammal. Vilket är förståeligt, vi är alla olika. Det är väl tur att barn är något man väljer, inget man tvingas till. Men de möts tydligen ofta av personer som säger att de kommer ångra sig senare etc. Är det inte lustigt? Vi som väljer att ha barn möts aldrig av: ”Oj, det där kommer du ångra sen!”. Men om man väljer att inte skaffa barn kommer man inte ifrån att andra ifrågasätter en.
Även om jag inte skulle vilja ha mitt liv på något annat sätt så förstår jag att det finns andra människor som inte vill ha barn. Det betyder inte att de ogillar barn, men att vara förälder är inte för alla. Det borde inte behöva ifrågasättas. De borde inte behöva förklara sig. Människor borde inte bli uppretade av hur någon annan väljer att leva sitt liv.
Under 11 år, sen jag var 15 år, har jag lärt mig följande. Barn är ingen självklarhet. Det är ingen självklarhet att alla vill ha barn, och det är ingen självklarhet att alla kan få barn så lätt som man får lära sig under biologilektionerna.
