Jag ska inte kalla mig någon supermamma, jag är rätt nöjd så länge jag kan klassas som en okej-mamma. Men efter sex år så lär man sig sina knep. Till en början körde jag mycket på ”Har jag sagt nej så är det så!”. Stackars Charlie kan jag tänka nu. Han blev ju liksom aldrig hörd, för jag bara upprepade mitt mantra om att jag sagt nej. Det var inte heller alltid jag förklarade för honom varför.
Men. Jag försöker bli bättre. Jag är fortfarande inte bäst. Långt ifrån. Men jag försöker, och det är ju det föräldraskap handlar om.
Den här veckan har inte Jimmie hämtat Charlie på förskolan mer än i fredags. Så vi förberedde Charlie på att vi skulle gå hem från skolan. Hans ansiktsuttryck visade att det var verkligen inte vad han ville. Då frågade jag om han ville gå, cykla eller cykla på sparkcykel. Det låter så lätt att barnet själv skulle sagt: ”Mamma, jag vill inte gå, kan vi inte ta med min sparkcykel?”. Men det är för tidigt, han är inte riktigt där ännu. Om några år kanske. Men just nu måste vi som vuxna coacha honom rätt. Med en gång ville han ha med sparkcykeln. Det är lätt fixat.
Måndagen var han hemma från skolan. Sen kom tisdagen. Jag lastade med mig de mindre barnen, en sparkcykel och en hjälm och gick till skolan. Väl vid skolan så är det en glad Charlie som möter mig när han ser att jag har sparkcykeln med. Inga problem alls. Samma unge som andra dagar inte ens orkar gå till busshållsplatsen. Vi börjar resan hem och vi stannar vid kyrkan för att fika (någon motivation måste ungen ha ju!). Väl där så säger han att det inte var roligt att sparkcykla. Jag frågar honom på vilket sätt då. Han förklarar att han blev törstig. Jag frågar då om det blir bättre om jag tar med vattenflaska nästa gång. Ännu en gång blir han jätteglad och säger att det skulle bli bättre.
Sagt och gjort. Dagen efter så tar jag med vattenflaskor (en till Joakim och en till Charlie). När vi kommer fram till skolan suckar Charlie lite, för han vill inte. Då säger jag bara glatt: ”Men jag tog med vattenflaska idag Charlie!”. Genast så släpper allt. Sen finns det två olika vägar att åka. Vi hade inte bråttom någonstans så när jag såg Charlie längtansfullt titta på den ”andra” vägen så frågade jag om han hellre ville åka den. Jag förklarade att den är lite längre (runt 200 meter) men att han får välja. Och det vill han gärna.
Sedan kommer torsdagen. Då möts jag av en glad Charlie som inte suckar över något. Han ser sin sparkcykel och han frågar om jag kom ihåg vattnet. Även denna dagen fick han välja vilken väg vi skulle ta och han tog den längre. Jag håller med honom, den vägen är mysigare!
Med detta sagt, jag såg inte fram emot den här veckan, det gjorde nog inte Charlie heller. Men när fredagen kom och han blev hämtat av Jimmie så ville han inte. För han ville ju åka sparkcykel hem ;) Jag tror det till viss del beror på att vi fick lite ”egentid”, och dels för att han fick bestämma. Jag hade bestämt det ”stora”. T. ex att vi inte skulle ta bussen och att vi skulle hem. Men han fick bestämma det lilla. Hur skulle han ta sig fram, vilken väg och att han skulle dricka. Det kanske tog mig tre minuter extra att fylla flaskorna och det var en omväg på 10 minuter, men det var 0% testande. För han behövde inte. Jag skulle inte kalla det curlande, det handlar om att möta barnet där det är. Att låta barnet göra sin röst hörd.
På tal om det, Charlie går ju på något liknande kyrkans barntimme en gång i veckan. Vanligtvis hämtar Jimmie honom men den här veckan hämtade jag honom med Joakim i vagnen. Charlie blev jätteglad. För han fick cykla sparkcykel. När Charlie är här brukar man nästan få tvinga ut honom, därför är det skönt om man kan få till rutinen att han får röra sig lite hem från skolan.
Så mina knep med ett barn som vill bestämma mer. Låt dem göra det! De små sakerna räcker. Ge dem också ansvarsområden. T. ex dammsuga hallen, gå ut med soporna, stoppa in disken i diskmaskinen etc. Det ska vara uppgifter de klarar av, men som ändå inte är ”enkla”. Det gör att barnen växer. Och framförallt; möt barnet där barnet är. Klagar barnet över att det är trött, svara med ”Jag förstår det…” eller kanske ”Ja, vet du, det är jag också. Ska vi vila lite här…” eller liknande. Visa att du hört dem!
