Sover gott på mage för att oroa mamma till max.
Så är det lilla vän. Du har bara varit hos oss i tre veckor, så jag känner inte dig alls. Jag vet inte när du vill äta. Jag vet inte när du vill sova och jag vet inte när du vill umgås. Det är sjukt jobbigt faktiskt. Med Joakim vet jag när han vill äta, när han behöver sova för att inte sova vid fel tillfälle och jag vet när han är vaken. Jag vet vilken tid på dygnet det är bra att planera in saker, och jag vet vilken tid som inte passar alls. Med dig Mikael vet jag inte ett dugg. Vi är i ”lära känna varandra”-fasen du och jag. Eftersom du är tredje barnet så får du helt enkelt hänga med så gott det går. Antagligen faller du in i våra rutiner snart, till dess är jag nöjd med att du bara klagar för hunger och gasig mage (för vem skulle inte det…).
Men samtidigt önskar jag att jag kände dig bättre. När du somnar skulle jag vilja veta om du kommer sova tre minuter eller tre timmar. Förra veckan hade du en rutin. Den är bortblåst nu. Det gör inte så värst mycket, gillar den här rutinen lite bättre för den innebär att Joakim och Mikael sover samtidigt ;)
Jag förstår att det här tar tid. Samtidigt som jag vill lära känna dig mer så vill en del av mig det inte. För det innebär att du blir äldre. För varje dag som går så är du en dag äldre. Du skulle gärna alltid få vara såhär liten. Eller ja. Du kan ju få vara såhär liten OCH sova hela nätter. För alltid. Jag vill leva i den här sista bebisbubblan för evigt. För med stor sannolikhet kommer du vara minst för resten av ditt liv. Min livmoder tar inte emot fler hyresgäster. Så även om jag ser fram emot att lära känna dig, höra din röst och dina skratt så ser jag inte fram emot att du ska bli äldre.
