Charlie och Joakim är lika på flera plan. Mest när det kommer till humör och temperament. Otroligt lika mig i det dessutom så det är otroligt jobbigt ;) De var också precis lika lätta att skola in på förskolan. Vilket innebar att man tog dit dem, tog av dem kläderna och satte sig på en stol till de skulle hem. Med Charlie frågade de på hans förskola om vi fuskinskolat honom innan, på skoj såklart. Med Joakim var det inte riktigt lika underligt. Han hade varit till kulskolan flera gånger under ett år innan han skolades in. Det var många rymningsförsök jag fick stoppa. Han hade sett pedagogerna och pedagogerna hade sett honom. Dessutom hade vi varit mycket på öppna förskolan så han var van vid andra barn och andra vuxna. Det var inte helt underligt alltså.
Men sen blev Charlie mer och mer reserverad. Charlie har svårt för misslyckanden. Han vill ogärna förlora, han vill inte försöka något, han vill lyckas. T. ex så började han inte krypa lika tidigt som många andra barn. Men när han gjorde det så kunde han det jättebra. Han reste sig inte mot möbler så tidigt, men när han väl gjort det så kunde han det. Kunde Charlie göra något en gång så lyckades han igen. Inte som Joakim som försökte och försökte, lyckades, sen inte visste hur han lyckades och försökte igen för att ”misslyckas”. Samtidigt har Joakim ett jäkla driv och temperament. Jag kan inte minnas att Charlie var såhär vid två års ålder.
Ta en sån sak som att ligga på mage vid 2-3 månaders ålder. Charlie hatade det så han skrek. Och han skrek. Till man vände på honom. Han kunde sitta innan han kunde vända sig, och han satt innan han kunde sätta sig själv. För han var nöjd med att få hjälp. Jag vet att man inte kan säga så om bebisar, men det är den uppfattningen jag fick. Charlie behövde inte lära sig att sätta sig själv, för han kunde få hjälp att sätta sig. Joakim hatade också att ligga på mage. Så han lärde sig att vända sig. Han kunde vända sig innan han kunde sitta. Han satte sig själv innan han kunde sitta ordentligt. Man skulle kunna förklara det som att han inte ville ha någon hjälp. Han ville göra saker på sitt sätt. Mer självständigt.
Charlie är inte den som springer fram till nya barn eller nya vuxna. Kort och gott, om någon kör förbi, vevar ned rutan, säger hej och erbjuder godis kommer han ha börjat springa åt andra hållet innan de sagt hej. Får hoppas det håller i sig. Men det är negativt när vi t. ex leker ute på gården och han inte vågar fråga om han får vara med och leka. Men sen. Så fort han är med i leken (antingen genom uppmuntran att fråga eller att frågat honom) så är han lika delaktig som alla andra. Det är just själva starten han har svårt för. På Barnmässan t. ex är han inte den som springer fram till en monter och säger: ”Titta här!”. Han är den som rycker mig i handen och säger: ”Jag vill dit”. När det går runt Mumintroll och Radioapor vågar sig Charlie knappt fram. Det har han inte vågat någon gång som jag varit med.
Joakim är istället ett barn som kan sätta sig bredvid en mamma som matar sitt barn på öppna förskolan och tigga. Ser han ett barn som leker med något roligt går han dit. På barnmässan är han den man får hålla stenhårt i handen för annars springer han till ett bord med kritor och skriker: ”gogla” vilket innebär måla. När han ser Radioapan så springer han fram. När samma apa klappar honom i huvudet med sin svans tjuter han av skratt. Charlie i samma situation (om han vågat sig fram) skulle springa åt andra hållet.
Bägge är de olika, och i olika situationer är olika egenskaper bättre än andra. Som sagt, Charlie lär inte sätta sig i en främlings bil. Joakim är inte den som klamrar sig fast vid ett ben så fort man är på ett nytt ställe. Men samtidigt, Charlies reserverade sida gäller bara en kort tid. Så fort han känner sig trygg så är det helt okej.
Jag älskar att fortsätta lära känna barnen. Fundera över hur de ska utvecklas. Mikael har ännu inte visat så mycket personlighet förutom att han gillar att vara med. Är han vaken vill han kunna se vad som pågår.
