Jag har blivit den där mamman jag svor på att inte bli. Nu låter det värre än det är. Men ni vet den där situationen där barnen bråkar och man säger till dem att sluta och får svaret: ”Men Joakim började juuuuu!”. Då har man ju alltid tänkt att man pedagogiskt ska svara: ”Och Joakim får inte det, men nu får ni sluta bråka” eller något sånt. Men konstigt nog blir svaret alltid, trots att man inte vill det, ”Jag struntar i vem som började, jag ber er avsluta det”.
Och den här FÖRSTÅELSEN man skulle ha för allt. Haha! Som t. ex när jag säger till Joakim om något och Charlie upprepar. Då vill man säga: ”Jag förstår att du vill hjälpa till, men det räcker med att en säger till”. För jag förstår ju att Charlie vill hjälpa till och jag förstår att Joakim kommer tycka det är jättejobbigt med två eller tre personer som säger till. Men efter att ha förstått hundra gånger och inget händer så blir det faktiskt bara ett: ”Det räcker om jag säger till”. När man sagt det fem gånger under frukosten blir det till och med ett: ”Ska jag behöva säga till många gånger till?”. Jag vet att han försöker vara duktig, och det är han. Men han är i en ”polisålder”. Hos sin pappa berättar han mer än gärna vad hans storebror gör. Han är inte lika noga med att berätta vad han själv gör dock…
Jag har också blivit den där mamman som tycker att TV’n är en jäkligt bra uppfinning. Synd bara att Joakim mest gillar att stänga av den och starta den igen. Helst när Charlie ser på något. Så de kan bråka om det.
Den där Joakim alltså. Det märks att han är Jimmies son, för han var tydligen likadan som liten. Charlie var LUGN jämfört med detta. Och i februari kommer det en till… Som antagligen är som Joakim… För det märks på bebisens rörelser i magen. På morgonen känns det som hen försöker möblera om där inne. Typ vända livmodern ut och in.
