Charlie leker ofta ute med sina kompisar som bor här på gården. Han har försökt förklara leken för mig och jag har sett dem leka den. Men det låser sig i mitt huvud när han förklarar. För det är ingen som vinner. Tänk att jag blivit så tråkig att jag inte kan förstå en lek där ingen vinner! Det är ju bara bra att ingen vinner, för den där leken kan hålla dem sysselsatta i minst en timme.
När jag gick första året på universitetet hade vi en föreläsare som förklarade skillnaden mellan lek och spel. Allt det där vi tror är lekar är egentligen spel. För i lekar finns inga vinnare. Det är egentligen bara vi vuxna som bryr oss om att det ska finnas någon vinnare. Kurragömma, Kull och liknande är alltså inte lekar. Det är spel.
Men just igår när jag pratade med Charlie så fick jag bita mig i tungan, för jag kunde verkligen inte förstå hur det kunde vara kul att leka om ingen vinner. Men de har ju tydligen hur kul som helst och det räcker ju för mig. Han förklarade också att till en början när han var ute så ville de inte leka med honom för att han försökte bestämma för mycket. Det är ett problem som Charlie har, att han gärna vill ta över leken, som många andra barn. Vi pratade då lite om att det är ju roligare om alla får vara med och bestämma så man kan ha kul tillsammans. Just den här leken kräver att man målar upp en ”spelplan” med asfaltskritor och han menade på att eftersom han hade kritorna borde han få bestämma. Jag försökte förklara att jag förstår hans resonemang, men man måste ändå samarbeta. Med Charlie blir det alltid lättare att prata utifrån sig själv så jag nämnde att jag också tycker det är svårt att låta andra bestämma och att jag får tänka på det.
Det känns så härligt att ha våra pratstunder där Charlie vågar öppna sig fullt. Det leder till att han kan jobba vidare på det han har svårt med. Jag hoppas att han känner att mitt mål är att inte vara dömande, utan i det läget försöker jag vara som en ”kompis” som han kan resonera med. För jag tror det är vad han behöver ibland.
