Vi kom aldrig på något roligt att göra idag, så vi var hemma. Men det gick hur fint som helst. Vi har haft stökiga dagar innan, men idag har varit en helt underbar dag. I två omgångar har Charlie varit ute och lekt, sista gången var med sina kompisar och han hade verkligen jättekul. Det känns konstigt att han ska vara ute ensam, men det är ju en del i att bli självständig. Han ringer på porttelefonen om han vill in eller om han behöver hämta något och det funkar bra :)
Nu i kväll var han med mig och matade några vänners katter och var jätteduktig. Han var mer än duktig, han ville göra nästan allt själv så det är ju inga fel ;) Han ser redan fram emot att följa med i morgon bitti igen. Det är en jobbig ålder nu för både honom och som föräldrar. Vissa dagar är han så ”stor”. Så man får hålla i sig själv så man inte begär för mycket av honom. Det är okej att pusha honom framåt. Men det är ju inte okej att begära saker som han inte känner sig trygg med än. Det är en fin balansgång, och just nu blir det bäst om han får styra framåt.
Flera gånger i veckan blir jag förvånad över hur stor han verkligen är. Han är också otroligt klok. Det är fantastiskt intressant att sitta och prata med honom, höra hans funderingar. För saker som är självklara för mig har han ju inte lärt sig än. Han är en oförstörd människa. Han har aldrig hört talas om tiggeriförbud, rasism eller homofober. För honom gör det ingen skillnad var man kommer från. Eller vem man är kär i. Det är skönt att sitta och insupa det och önska att alla människor vore som en snart sexåring.
Igår frågade han mig: ”Varför måste man gilla sig själv mamma?” och jag försökte förklara. Men hur förklarar man sånt för ett barn? Jag sa att det var viktigt att tycka om sig själv, för av alla människor på hela jorden är det sig själv man umgås mest med. Och att man måste lära sig att hur man än ser ut och vem man än är så duger man. Så länge man gör sitt bästa är det gott nog. Jag hoppas att han en dag ska förstå det. Att han ska förstå att han är perfekt precis som han är. Just nu är han väldigt osäker. Jag hoppas att det ska ge med sig tillslut. Att vi kan stärka honom tillräckligt för att han ska älska sig själv lika mycket som vi älskar honom. Men jag tror mycket beror på att han har det jobbigt med känslor nu. På samma sätt som jag slits mellan att han är både ett stort och ett litet barn så gör väl han det. Hur ska han helt förstå att han är stor nog för att vara ute och leka själv, men inte stor nog att gå till kiosken?
Men vi är på väg framåt och det är en otroligt harmonisk Charlie vi haft idag.
