Värmlandsmamman

Det här med syskon…

När man skaffar det första barnet tycker man det är JÄTTEJOBBIGT. Jag minns vad stolt jag var över mig själv när jag lyckades duscha när Charlie var ett par dagar. Charlie som var den lugnaste bebis jag mött. Jag satte honom i bilstolen, duschade snabbt och pratade med honom under tiden. Klart jag kunde duscha. Man kunde göra allt bara man satte honom i den där bilstolen (och senare babysittern). Men där och då tyckte jag att jag var superduktig. Och det var jag ju såklart.

Sen skaffar man nr 2. Då ska det äldre syskonet oftast hämtas och lämnas på förskolan. Man kan inte längre bara leva efter hur bebisen vill leva. Med första barnet sover man när bebisen sover. Med andra barnet går det sällan för när bebisen sover är det äldre syskonet vaken (och inte tillräckligt gammal för att vara själv). Och man klarar det med.

Hos oss går 15-timmarsbarnen 4 dagar i veckan lite mer än 3,5 timmar. Det ger mig 3,5 timmar om dagen i bebisbubblan. Men samtidigt ger det mig lite extra stress. ”Kommer Mikael vara mätt kl 12:15 när jag ska hämta barnen?” ”Åh nej, han sover så gott och jag måste klä på honom nu” osv. Det är också extra roligt på morgonen… Om Mikael kunde skulle han sova till 10-11. Men jag måste tvinga upp honom senast 8:10. Vi vänjer oss väl, men det här är första veckan som jag behövt väcka honom, förra veckan kunde han vara hemma med Jimmie medan jag gick till förskolan.

Men just nu vill jag bara gå tillbaka 5½ år i tiden, träffa den Malin, skaka om henne och säga: ”njuuuuut”. För det gjorde jag inte. Inte lika mycket som jag njuter nu. Även om jag är trött. Även om jag skulle vilja ha mina armar fria lite mer om dagarna. Det här är sista gången jag sitter med en bebis som består av 50% mina gener i famnen. Det är en speciell känsla med en bebis som lugnar sig bara han känner ens hand på hans mage. Jag har haft tur att uppleva det här tre gånger. Tre underbara pojkar som kallar/kommer kalla mig det bästa man kan bli kallad; ”Mamma”.

Mikael är ett ”småsyskon” ut i fingertopparna. Han är nöjd 90% av tiden. Han skriker bara om han är hungrig eller om han har magknip. Och det senare händer mer och mer sällan. Han kan sova i bullriga miljöer. Han klagar inte när han får gå från mammas famn till pappas famn för att mamma måste göra något annat med småbröderna etc. Men bäst trivs han i en varm famn eller i en bärsjal, och där får han väldigt ofta vara.

Självklart älskar jag att vara trebarnsmamma, men ibland är det väldigt jobbigt. När man byter blöja på den ena samtidigt som man säger till den andra att låta den tredje vara ifred och till den tredje att sluta reta den andra. Men det är väl inte meningen att det ska vara lätt jämnt heller.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats