Egentligen är det imorgon man ska ha udda strumpor (och det tänker jag ha dessutom!) men det gladde mig att se på öppna förskolan hur många som faktiskt ”rockade sockar”. Det var fler som hade olika strumpor än lika. Vi hade omaka par hela familjen, till och med Mikael :) Dagen till ära hade jag också en vit tröja. Det är som jag förstått det Barnupproret som kom på att man skulle ha vitt för de som förlorat ett barn i slutet av graviditeten. Jag bar dock inte min vita tröja enbart för de utan för de som någonsin förlorat ett barn. Om det sen är i slutet av graviditeten, i plötslig spädbarnsdöd, olycka eller vad som helst.
Jag har inte förlorat något barn. Men både min mormor och min mamma har. Inte i slutet av graviditeten utan i olyckor. Motorrelaterade olyckor. Jag har förlorat två morbröder som jag aldrig fick lära känna och jag förlorade en bror på tok för tidigt. Vår familj är inte ensam att drabbas av det här, för alla er andra där ute som förlorat någon bar jag vitt idag.
Det går inte en dag utan att jag saknar min bror Marcus. Hur hans liv hade sett ut. Hur det hade påverkat mitt liv. Jag saknar honom vid födelsedagar och dop. Marcus älskade barn så jag är säker på att i samma stund som jag förlorade en bror så förlorade mina barn (även om de inte var påtänkta då) en morbror som varit närvarande. Kusiner som de kunnat leka med.
Man tycker ju att jag borde lärt mig av det här. Att jag borde förstå att man inte vet vilken stund som är en persons sista. För det var ingen som trodde att Marcus liv skulle sluta när det gjorde det. Men jag har inte lärt mig. Jag beter mig som att alla lever för evigt. Men sanningen är ju att ingen lever för evigt.
I dag klädde jag mig i vitt, trots att jag avskyr det, för min mamma. För min mormor. För alla andra som förlorat ett barn, oavsett när och hur gammalt barnet var.
