Här sitter jag i soffan med en sovande Mikael i famnen. Då kommer oron. Det sägs att förstagångsföräldrar är mest oroliga, men jag blir bara mer och mer orolig för varje barn som jag får. Främst för plötslig spädbarnsdöd. Eller ja, oron börjar ju redan i magen. För missfall. Sen för missbildningar. Sen för att de ska dö i magen. Sen för att något ska hända under förlossningen. Sen för psd. Vid mer än ett tillfälle har jag väckt Mikael i mina försök att se om han andas.
Att få barn är verkligen att ständigt ha hjärtat utanför kroppen. Det lustiga är att vi kompletterar varandra i det här jag och Jimmie. Han är inte alls lika orolig som jag när det kommer till allt det där. Men så fort Joakim får en bula så blir han orolig för hjärnskakning eller liknande. Trots min egen ständiga oro så blir min reaktion att jag tycker han är gullig som överdriver så mycket. Joakim lekte med Mikaels babynest och ramlade ur soffan ned med pannan i underskivan på bordet. Tio minuter senare hade han en liten bula. Alltså, den var minimal. Jimmie kommer till mig: ”Kolla på hans bula, det ser riktigt illa ut”. Just där och då är jag glad att Jimmie inte var med i bilden när Charlie ramlade i morfars stuga och skrapade upp halva ansiktet.
Men vi kompletterar varandra på det sättet. Vi lugnar varandra. I Jimmies värld behöver man bara oroa sig de första tolv veckorna i graviditeten och sen lever barnen. Jag förstår ju att min oro är orimlig. Jag är ju inte alls likadan när det gäller sjukdomar eller matvägran t. ex. När Charlie matvägrade när han var ett år blev jag jätteorolig. Då handlade det om EN helg. När Joakim mest leker med maten och äter väldigt lite en helg så rycker man på axlarna och säger: ”Ja, han lär ju äta massor på förskolan på måndag” (för de har en väldigt duktig kock på förskolan som får barnen att äta spenatsoppa som om det vore godis).
Nu handlar min oro mest om att maken ska dumpa mig för ett modellflygplan.
