Värmlandsmamman

När jag gick i femte eller sjätteklass började jag inse att jag var feminist. Det var inget en kunde säga högt. Helt plötsligt var jag manshatare. Det enda jag vill är att alla ska ha samma möjligheter oavsett vad de har för något mellan benen. Att kvinnor och män ska ha samma rättigheter (och skyldigheter!). Att en kvinna och en man som har samma jobb ska ha samma lön. Att kvinnor och män får samma vård och att det forskas lika mycket på kvinnosjukdomar som sjukdomar som drabbar män.

Är det verkligen orimliga önskemål?

När hade vi senast en kvinnlig statsminister? Det är inte så himla längesedan som lagen ändrades så även kvinnor kunde bli tronarvingar. Vet ni vad som är det värsta? Vi kvinnor ska vara GLADA när vi får samma rättigheter. Inte ska vi säga: ”Det var på tiden” eller ”Varför har det inte skett innan?”. Nej då, vi ska jubla. Som att vi helt enkelt nu bara ska finna oss i situationen och se varje förbättring som en vinst.

Det finns många feminister. Många som fått beröm för att de är öppna med det. Alla dessa är män. Det finns andra feminister. Som är öppna med det, kämpar mer än dessa männen och som får ta en jäkla massa skit. Vi har dels Lady Dahmer och sen har vi Zara Larsson. Båda får ta otroligt mycket skit, Lady Dahmer till och med av sina ”egna”, dvs andra feminister. Zara Larsson är verkligen i skottlinjen nu. Vad hon gjort? Hon har helt enkelt bara stått upp för kvinnors rätt till att slippa näthat.

Nu är det dags att vi alla sluter upp och står upp för feminismen och för Lady Dahmer, Zara Larsson och alla andra som får utstå näthat.

Jag har tre söner. Den äldsta har kommit hem från förskolan och berättat hur han och andra pojkar springer efter tjejerna för att pussa dem även om de säger nej. Där och då tog jag ett beslut. Jag skulle inte vara ”Men pojkar är ju pojkar”-mamman. Jag förklarade otroligt noggrant för sonen att pussar, kramar och liknande är sådant som man måste ha tillåtelse att ge något. Man får inte jaga någon som säger nej. När en säger nej så är det nej, oavsett vem som säger det. Jag har varit noga med detta innan också, säger barnen nej så kramar jag dem inte. Men det gäller också att få barnen att förstå att det är åt andra hållet också. Min vinst i just det här fallet var att jag satt och lyssnade på sonen prata med en av flickorna har jagat och de är ense om att han slutar när han blir tillsagd och han är ”bättre” än de andra pojkarna. Jag är säker på att det är HÄR grunden läggs. Mina barn, tre pojkar, ska veta tidigt att alla har rätt att bestämma över sin egen kropp.

Så nu är det dags. #backazara och ge kärlek! Kärlek till alla som kämpar för samma sak och försök ge förståelse till alla dem som inte förstår. Och läs Zaras blogginlägg[länk]!