Jag har inte fått en kommentar på bloggen sen april, om vi inte räknar med den reklamkommentaren om viktminskning. Jag har inte lagt så mycket vikt på det, mest för att kommentarer brukar vara negativa. Tänk att du sitter på facebook och läser ett bra inlägg. Med största sannolikhet kommer du skrolla förbi. Alternativt gilla. Du kommer inte kommentera. Tycker du dock att personen i fråga har fel så kommer du kommentera.
Nu finns det alltså någon som tycker att jag hade fel i mitt senaste inlägg. Jag väljer att klistra in kommentaren här:
Om flickorna jagar pojkar då skall du polisanmäla dom för sexuella trakasserier och ta ett allvarligt snack med deras päron?
Herregud, dom gör kanske värre saker bakom gympasalen…
Nu skrev jag alltså om min sexåriga son. Jag har sällan hört om sexåringar som blir polisanmälda. Det är ju inte det vanligaste som finns. Men ja, kom min son hem från förskolan och berättade att flickorna brukar jaga honom och pussa honom trots att han inte vill kommer jag prata med pedagogerna. Händer inget kommer jag prata med föräldrarna. På samma sätt som jag skulle gjort om jag haft en dotter som kom hem och berättade samma sak. Jag gör ingen skillnad.
Som en motfråga på din fråga; om en man blir våldtagen av en kvinna, ska han anmälas då? Med din retorik antagligen inte…
Det som slår mig är just det faktum att det är en man som kommenterade. Och jag undrar varför jag blev förvånad. Jag borde lärt mig under mina 26 år.
