Den här veckan är det internationella barnbärarveckan, eller hur man nu ska direkt översätta det till svenska ;) Det saknas ett svenskt ord för ”babywearing” kan jag tycka. Men det får någon annan komma på, för min fantasi är urkass.
Jag vill tänka tillbaka lite på de första gångerna jag bar barnen ergonomiskt. Vi kan börja med Charlie. Han var ändå den som var yngst när han sattes i sjalen. Charlie är född klockan 11:04 en solig söndag. Vi åker hem kl 17, och på kvällen inser jag att jag behöver amningsnappar. Så kommer morgonen. Charlies pappa var tvungen att åka och göra något. Det kan ha varit något med jobbet eller så, jag minns inte, det är sex år sedan. Alla som känner mig vet att jag är en sån där människa som ska klara mig själv. Och om jag ger mig fan på något så blir det så. Så jag tyckte tydligen att det var en bra ide att traska till apoteket innan Charlie ens var 24 timmar gammal. Jag insåg dock på något konstigt sätt att det inte var smart att försöka kånka ned vagnen för tre trappor. Så jag tog trikåsjalen. Den där trikåsjalen som jag av någon anledning visste var väldigt bra att ha. Jag kan fortfarande inte minnas var jag fick höra det, men det var verkligen viktigt för mig att ha en trikåsjal innan Charlie föddes. Den köptes redan tre månader innan Charlie ens var född.
Så ja, klockan 10 dagen efter Charlie föddes var vi på apoteket. I trikåsjalen. Det var ganska jobbigt att flytta den där jäkla vagnen som alltid skulle kånkas upp för minst en trappa så jag tog ganska ofta sjalen. Till Ica och liknande. Jag testade med en ringsjal också, men jag fick inte till det så vår bärresa med Charlie tog slut med trikåsjalen.
Jag minns inte riktigt första gången jag bar Joakim. Jag minns inte ens hur många gånger jag gjorde det i trikåsjalen. Jag minns dock att jag än en gång tyckte att en trikåsjal var otroligt viktig. Det skulle jag bara ha en. För jag hittade självklart inte den jag hade efter Charlie. Men jag tror inte Joakim blev buren så himla många gånger i den. Kanske 4-5 gånger som mest faktiskt. Men vi hade inte samma behov av det heller. Dels kunde vi ställa vagnen på entréplanet och dels hade Joakim inget emot vagnen. Men jag minnas att jag i alla fall två tillfällen tog trikåsjalen till förskolan för att hämta Charlie. Men Joakim väger ju upp det med att jag började får bära honom igen vid 18 månaders ålder.
Med Mikael var det annorlunda. Mycket annorlunda. Jag ville inte ha någon jäkla syskonvagn och Joakim kan fortfarande inte gå fritt. Eller ja, en syskonvagn hade jag gärna haft. Men den sorten jag ville ha till bebis fanns inte för vad vi ville betala. Vi ville ha en tandemvagn där man kan ha bägge barnen mot sig. Men det enda vi skulle ha råd med en är Phil and Teds (ödets ironi att vi nu köpt en sådan…) eller en Mountain Buggy. Bägges nackdel var att sitsarna är framåtvända. Så vi körde på sjal från början. Mikael var nog två dagar när han sattes i trikåsjalen för första gången. Det var morgon och han vägrade vara hos någon annan än mig och jag ville äta frukost. Då fick sjalen rycka in. Dagen efter hade jag honom i vävd sjal för första gången. Sen dess har det rullat på med olika sjalar och selar.
Den stora fördelen med sjal har varit på förskolan. Att hämta på förskolan under RS-säsong med en nyfödd är lite jobbigt. Så då är det skönt att ha barnet i sjal. Det är ingen som riktigt går fram och petar på dem då, som det blir om de sitter i en bilstol eller liknande som är vanligt. Det gör också att Mikael inte behövt gå från famn till famn på kalas och liknande. Jag får också känslan av att separationsångesten som infinner sig i den här åldern är mer lätthanterlig hos Mikael. Jag vet inte om det beror på att han blir buren, men Mikael klarar t. ex av att jag lämnar rummet och liknande. Jag skulle säga att Mikael är väldigt trygg. Han vet att de som betyder mest för honom finns där när han behöver.
Jag tror inte man kan skämma bort ett barn med närhet. Och om man kan det så skämmer jag gärna bort mina barn med närhet och trygghet. Dessutom så får barnen träna helt andra muskler i sjal eller sele mot om de låg i en barnvagn, så de blir ofta stabilare i nacke och bål tidigare. För barn som vägrar magläge för att träna nacken så funkar sjal eller sele också bra ;)
Vi hade nog överlevt utan bärdon, det säger jag ingenting om. Men vårt liv har blivit enklare med hjälp av bärdon. Bara för skojs skull vill jag göra en lista på de bärdon jag ägt, stryker under de som fortfarande bor kvar!
- Looma Sino (Finns någonstans inom hemmets fyra veckor men är för gammal för att användas)
- Bära barn ringsjal
- Trikåsjal från Tradera (finns någonstans men ska inte användas till barn mer)
- Svart BB-tai
- Little Frog storlek 7
- Tula Toddler Sculls
- Elleville Paisley Ink storlek 6
- Natibaby Leopard Colorato storlek 6
- Ergobaby med spädbarnsinlägg
- Mirinja WCMT (sydd av Little Frog storlek 7 ovan…)
- Little Frog storlek 4
- Little Frog ringsjal med bambu
- Little Frog ringsjal med lin
- Firespiral storlek 6
- Tula standard Slow Ride
- Wompat Baby Northern Lights (på väg, inte kommit ännu)
Spännande ändå! På sex år har jag alltså ägt 16 bärdon! Av dessa används nu 5 (medräknat Wompaten för jag gissar att den kommer användas). De två trikåsjalarna är för ”dåliga” nu för att användas till att bära barn, det är inte bekvämt, men man borde kunna sy det till något annat. Av de bärdon jag sålt har jag nästan alltid fått lika mycket tillbaka som jag gav för dem, så det gör det lättare att testa olika bärdon.
