I lite mer än sju månader har jag varit trebarnsmamma. Den där trebarnschocken har aldrig riktigt kommit. Eller ja. Visst undrade jag vad fan vi gett oss in i mot slutet av graviditeten och nyss när Mikael var nyfödd. Charlie reagerade som bara den. Inte för att han inte ville ha ett syskon, utan för att sådan är han. Charlie gillar inte överraskningar och vill veta när saker sker. Nu visste han inget alls. Han visste inte när bebisen skulle komma, han visste inte om det var en lillebror eller en lillasyster och han visste inte hur det okända barnet såg ut. Han visste verkligen inget mer än att ”när som helst kan ett lillasyskon födas”. Så ja, han reagerade. Helt normalt för att vara Charlie. Jag reagerade ju också såklart. Jag var livrädd den sista tiden av graviditeten att jag inte skulle kunna älska barnet. Att jag skulle gråta när jag insåg att det var en pojke till. Nu hade jag som tur var fel. Det var direkt kärlek, trots dumma kommentarer från omgivningen.
När Mikael sen var född reagerade även Joakim. Även om vi försökte förklara för honom att ett syskon skulle komma så förstod han nog inte. Han fattar nog inte fortfarande för han pekar på min mage ibland och säger ”bebis!”. Så ja, han kanske tror min mage heter så. Så var Mikael här. Ett livet barn som tog tid. Där och då blev Joakim om möjligt pappigare. När Jimmie var hemma så fick ingen annan vara i närheten av honom. Inte Mikael och inte Charlie. Vi lyssnade på Joakim, med resultat att på kvällen när Joakim sov och Mikael slutade amma i tio minuter så sa Jimmie alltid: ”Ge mig honom!”. Sen ville han ju såklart amma igen. För mjölken räckte ju inte än en gång.
Men efter det kan jag inte tycka det varit någon chock. Mikael får hänga med. Ska vi ut så får han vara påklädd ordentligt. Inget egentligen anpassas efter Mikael. Inte efter hans sömnvanor, inte efter hans matvanor osv. Han får hänga med. Vilket har lett till att vi för första gången förstått varför man ska ha en termos med varmt vatten med sig…
Det händer t. ex aldrig att jag säger: ”Idag behöver jag egentid med Mikael”. Däremot ”idag behöver jag ta egentid med Charlie” händer oftare. Eller med Joakim. Mikael prioriteras inte alls på samma sätt. Det låter sjukt otrevligt, men samtidigt har han inte så höga krav på livet. Krypa runt på golvet, vara i någons famn, sitta i bärsele etc gör honom glad. Kanske kommer chocken sen? När den ena ungen vill spela fotboll, den andra vill bygga tågbana och den tredje vill måla? Jag vet inte. Men än har den inte kommit.
Men med detta sagt. Jag blir så himla förbannad varje gång jag läser någon skriva om hur dåliga vi föräldralediga som utnyttjar förskolan är. Nej. Jag köper inte det. Ja, Joakim är på förskolan 15 timmar i veckan. Han är borta lite mer än 3 timmar om dagen i fyra dagar. Efter att jag hämtat honom är han vaken i ytterligare minst sex timmar. Sex timmar han spenderar med antingen mig eller sin pappa. Vi skaffar sällan barnvakt. Skulle vi bo i en kommun som erbjöd föräldralediga 20-30 timmar i veckan skulle inte nyttja dessa. Men 15 timmar i veckan där han får träna samspel, språket, påklädning och ha kul. Det tycker jag är mer än okej. Det är 15 timmar i veckan som jag kan prioritera Mikael. Där han kan få sova ostört när han är trött. Där han kan leka med sina leksaker utan att Joakim tar dem. Där han kan få mysa med mamma som har full fokus på honom. Jag tänker inte skämmas för det. För resten av veckan prioriteras inte han. Det kan jag däremot ha dåligt samvete för, men det är väl så att barn i olika åldrar är olika mycket krävande. Just nu tar de andra två mycket tid, en annan dag är det någon av dem som inte behöver lika mycket tid.
En bildkavalkad på Mikael.
