Igår målade jag naglarna och tänkte mig inte för utan lät nagellacken stå framme. Dum idé med påhittig femåring. Framme stod även tre glas. De är nu blåa. Jag vill bli arg. Säga till. Samtidigt så tänker jag: ”Kul att han vill testa saker, är nyfiken på världen”. Han gör det ju inte för att djävlas. Men ja, när jag hämtar honom får jag ju självklart förklara att man inte gör så. Men samtidigt vill jag inte döda hans nyfikenhet. Det är en svår balansgång.
Jag tror det är viktigt att försöka förstå barn. De trotsar inte eller gör ”dumma” saker för att vara elaka. Med den inställningen kommer man långt. Även om jag ibland tvekar över Joakim. Han gör allt han inte får med ett skratt. Men han försöker väl helt enkelt se var gränsen går och hur skarp den är.
