”Har sagt ordet hem,
trodde det var ett namn,
men jag fann det hos dig,
i din famn”
Legenderna – Gråt dina tårar
Jag tänker ofta på mig själv som yngre. Jag var ung och dum, men mest av allt var jag kär i kärleken. Jag njöt av uppmärksamhet. Det tog ganska lång tid innan jag växte ifrån det. Ganska exakt för 3 år och 5 månader på ett ungefär. Jag har aldrig klarat av ”vardagen” i ett förhållande, då har jag redan börjat gå därifrån.
Men nu, nu har jag hittat en person att vara kär i. Inte kär i kärleken, utan kär i Jimmie. Kärlek har jag lite blandade känslor inför faktiskt. Det gör riktigt ont att älska en människa. Att veta att den personen när som helst kan försvinna. Det är jobbigt. Det kan leda till otroligt många katastroftankar. Men det är skönt att äntligen kunna lita på en person. Som förhoppningsvis kan lita på mig också. Den sjukliga svartsjukan är borta. Sen spelar det ingen roll om vi har en dålig dag eller en dålig vecka. Jag har inte foten halvvägs utanför dörren.
Det känns ganska jobbigt att tänka tillbaka, för jag har både avsiktligt och oavsiktligt sårat andra människor. Det är mycket karma att arbeta upp. Men jag försöker inte leva i det förflutna, istället fokuserar jag framåt. På det livet jag ska spendera med min älskade make som fortfarande ger mig fjärilar i magen och mina tre barn som jag älskar villkorslöst varje minut av varje dag.
Jag har alltid hört: ”Man vet när det är rätt” och ja, det stämmer. Det är av den anledningen det inte kändes helt skrämmande när jag insåg att jag var gravid tre veckor efter vi blev ihop. Det var därför det inte kändes konstigt att föreslå vigsel (för ja, det var mitt förslag). Det har varit en lång resa minst sagt. Det har varit upp och det har varit ned, och det har inte blivit bättre av att jag drabbas av foglossning och depression när jag är gravid, något jag varit en stor del av vårat förhållande. Men så har han funnits där. Alla de dagarna jag varit så långt från den han blev ihop med. När vi träffades var jag sprudlande glad och som gravid fanns det dagar jag inte ens orkade upp ur sängen.
Jag var ”ung” när vi träffades, och nu har jag nog snart vuxit upp helt. Till ett liv som jag är nöjd med. Det enda som fattas är att vi bägge har ett jobb vi trivs med så vi kan skaffa en bättre bostad. Men sådana saker är ju skitsaker när man omges av personer som man älskar. Som älskar en tillbaka. Och vi har mat på bordet. Jag har inga större krav än så faktiskt.
