Charlie kom upp tjugo minuter efter han lagt sig och klagade över att hans madrass var för hård. Tydligen är alla andra madrasser i lägenheten mjukare, till och med Joakims som är precis samma sort. Det var tydligt att det med största sannolikhet var så att alla förväntningar han haft den senaste tiden inför skola och liknande, släppte. Han behövde få utlopp för lite känslor.
Hans lösning var i alla fall en till madrass. Jag försökte förklara att det klockan nio på kvällen inte finns något ställe att köpa en ny madrass på. Vi diskuterade detta lite fram och tillbaka. Jag gick och la ett täcke över madrassen, som ett försök för att ”få honom nöjd”. Det räckte inte. Vi pratade lite fram och tillbaka om madrass igen. Tillslut så nämnde jag täcket igen. Varpå han sa: ”För att jag ska sova måste jag ha ett till täcke under”. När han serverar lösningen på det sättet så är det bara att göra som han vill. Så jag hämtade ytterligare ett täcke och la på.
Jag vill påpeka att hans madrass inte är så hård, den är lagom mjuk, han har sovit gott många nätter på den. Det var helt enkelt så att han behövde få ut lite känslor. Det finns roligare saker att göra en onsdagskväll, men det var vad han behövde nu. Så fort jag sa att jag skulle lägga på ett till täcke tystnade skriken och tårarna, han klättrade upp för trappen och jag bäddade ned honom och sa godnatt. Jag bara hoppas för hans skull att han snart kan få lite lugn och ro. Att han nu känner sig tillräckligt trygg att få några lugna dagar. För ja, det är jobbigt för mig att lyssna på honom skrika. Det är jobbigt för bröderna att höra honom skrika och än jobbigare för mig att försöka se vem som behöver tröstas först. Men det är hundra gånger jobbigare för Charlie. Att själv inte förstå varför man reagerar som man gör måste vara skitjobbigt.
Jag har varit gravid och gråtit över skitsaker. Jag har varit gravid och velat skilja mig för att Jimmie tagit den sista o’boyen. Men där och då har jag ändå vetat att det är hormoner som gör att jag mår som jag mår. Jag vet inte om Charlie på samma sätt förstår att hans utbrott antagligen kommer ifrån att det är mycket som håller på att ändras. Att gå från trygga förskolan till en skola man inte vet så mycket om måste vara skrämmande. Man har rätt att bli lite osäker och otrygg. Jag önskar bara jag hittade det där perfekta sättet att hjälpa honom.
Men det är uttröttande. Jag var halvt död redan innan. Lägg dessutom till att jag suttit och grinat till Grey’s anatomy. Jag är helt slut nu. Sängen kallar och jag lyssnar! Hoppas ni andra föräldrar får en trevlig natts sömn!
