Idag har egentligen varit en lugn dag. Jag älskar onsdagar, framförallt på ojämna veckor. Det är dagen Joakim är ledig från förskolan. Vi går till kyrkan kl 10, äta soppa vid 12, fikar vid 14, går hem vid 15:30. Där emellan leker vi. Jag träffar andra vuxna som jag kan prata med. Om allt möjligt. Det måste inte handla om barn. I dag har jag t. ex pratat om min relation med Gud samt om döden. Som några exempel.
Ändå är jag mer slut än annars. Trots att jag inte behövt laga mat. Trots att jag fyllt på förrådet. För jag har fått tid att andas. Jag kan inte det alla andra dagar.
Joakim har någon form av astma. Antingen vanlig eller förkylnings. Oavsett vilket är det sjukt jobbigt. Han vaknar om nätterna. Ibland med panik och ibland bara går han och lägger sig hos mig. Det är läkarbesök hit och dit. Sen har vi Mikael. Han har problem med magen. Oftast är han stenhård i magen. Ibland diarré. Och oftast gaser i magen. Vi har försökt med alla knep men det hjälper ta mig tusan inte. Vi var till läkare på vårdcentralen som bad oss höra av oss till BVC. BVC började med att missförstå min make när han förklarade symtomen. Sen när jag förklarade ytterligare så tidigarelade de hans läkarbesök. Vi behövde bara vänta ca 2½ vecka på det besöket! Ni hör ju! 2½ VECKA. Då hade vi redan väntat lika länge på att ens komma till BVC. Under denna perioden har Mikael ibland bara skrikit rätt ut. I panik.
Vi har inte kunnat trösta honom. Vi har inte kunnat hjälpa honom. Dagar har spenderats med att bara hitta ett knep som ger oss lugn i några minuter. Jag får ångest på kvällarna när han gnyr för jag vet aldrig om det bara är mat han vill ha eller om det är magknip. Detta gör också att vi inte ens kan skaffa barnvakt. För om han får en sådan episod vill jag att någon av oss anknytningspersoner är där.
Så just idag. När Joakim mådde bra och inte behövde medicin. När Mikael inte gnällde över magen. Då fick jag lugn och ro. Okej, jag glömde fortfarande att gå på toaletten. Men jag fick dricka TVÅ koppar kaffe. Jag fick äta god kaka. God soppa. Jag fick träffa personer jag tycker om. Det blev alltså lite lugnare än vanligt. Vilket ju är underbart. Men det gav också kroppen chansen att slappna av. Att bearbeta. Så jag är helt slut.
Sen får ni inte tro att jag glömt Charlie. Han finns också där, och har också sina hinder att hoppa över. Men hans hinder lämpas inte att diskutera i en öppen blogg. Han är bara några år i från att kunna googla, jag väljer att skydda hans integritet i detta fallet. Men det finns massa oro för honom också. Kanske mest oro för Charlie faktiskt. För de andra kan jag hjälpa genom att de får sova på min arm. Charlie behöver mer. Charlie förtjänar mer.
Med allt detta sagt kanske det är förståeligt att bloggen blir lidande. Det är knappt så jag hinner pussa min make om dagarna. Det finns dagar jag inte spenderar en minut utan att ha ett barn nära mig.
