Pratade med en mamma förra veckan som har två barn av samma kön och vi diskuterade det här med att önska ett kön. Jag har tre underbara söner. Jag skulle aldrig vilja byta bort någon av dem, de är underbara och jag älskar dem över allt annat. Men ja, visst kan önska att jag haft en dotter. Jag vet inte varför egentligen, för skillnaden hade nog inte varit så stor ändå. Men det måste vara helt okej att känna så. Man måste få ha de tankarna och man måste få erkänna dem.
Om någon kom och erbjöd sig att byta ut ett av barnen mot en dotter skulle jag be personen fara och flyga. Det finns de som blir gravida, kollar könet på rutinultraljudet och sen gör abort om det är ”fel” kön. Så skulle jag heller inte göra.
Men den stora frågan är ju egentligen, varför detta ens är viktigt? Är det verkligen jag som önskar en dotter, eller är det samhällets syn som gör att jag önskar en dotter?
När vi väntade Mikael tog vi inte reda på könet innan. Dels för att Jimmie inte ville och dels för att jag tyckte det var det minst viktiga med ultraljud. Mot slutet av graviditeten oroade jag mig väldigt. Hur skulle jag reagera om det var en son? Skulle jag bli ledsen eller ha svårt att ta till mig honom? Jag funderade på om jag hade behövt veta könet innan ändå.
Men tänk så fel jag hade. När jag såg att det var en son var det bara en ren lättnad. Det spelade mindre roll vilket kön det var, bara att jag nu visste vilket kön det var. Det var kärlek vid första ögonblicket och jag har inte haft några som helst svårigheter med att ta honom till mig. Just nu ser jag inte ens Mikael som en ”egen person”, han är mest en förlängning av mig. Vi är sällan långt ifrån varandra, och när han är ledsen är det ofta bara jag som duger. Och när jag lyckas trösta honom fylls hela min kropp av ren och skär glädje.
Kort och gott. Att önska eller sakna ett barn av ett visst kön tycker jag inte är fel eller annorlunda. Jag tror det är otroligt vanligt och inget man behöver oroa sig för. Det är ju inte så att jag planerar 10 barn till bara för att få en dotter. Snarare tvärtom, jag ser mig själv som ”färdig” med barnafödande nu. Det är kanske först då man behöver oroa sig. När en försöker få fler barn bara för att få en son. Eller en dotter. När det äter upp hela ens liv. För oavsett vad skulle jag aldrig byta bort någon av mina underbara söner.
