Jag vill egentligen inte kalla det trots. Jag kallar det att barnen testar. De utmanar. Jag har två testande barn här hemma. Det ena kan prata och till viss del lyssna. Det andra kan prata, men inte så vi förstår. Det är också svårt att veta hur väl vi gör oss förstådda. Jag tror han förstår det mesta, men samtidigt så kanske vi inte är de mest pedagogiska, så han kanske inte alls förstår att anledningen till att han inte får leka med kniven är att det är livsfarligt. Äsch, han vet inte vad livsfarligt är.
Idag var vi på en bakluckeloppis som är nästan varje söndag här under sommarmånaderna. Vi gick förbi en liten sopborste. Joakim ville direkt ha den. Visst, den kostade bara fem kronor så han skulle kunna fått den, men när han redan har två med långt skaft, två med kort skaft och en mopp så tyckte vi det räckte. Det var nästan omöjligt att få honom att släppa. Han skrek. Han sa ”min”. Han testade oss och sig själv. Vad händer om man inte lyssnar på mamma och pappa? Vi förklarade flera gånger att han redan har sånt hemma. Tillslut kommer hon som har försäljningen och säger att han kan få den. Visst är det snällt och vi tackade. Men det handlade ju aldrig om den där femkronan (nog för att man har lite sämre med pengar när man är föräldraledig och har tre barn, men en femma kan jag alltid avvara).
Lek med tanken att Charlie, snart sex år gammal, gjort samma sak. Då hade samma sak inte hänt. Då hade det inte varit ”gulligt”. Det hade inte hetat ”klart ungen ska ha den saken för fem kr”. Det hade istället låtit: ”Oj vilken ouppfostrad unge” eller ”har föräldrarna ingen pli på barnet?”. Inget illa mot kvinnan som gav Joakim leksaken. Jag förstår hennes tanke. Jag skulle kunna göra samma sak gång på gång. Men jag är tveksam om jag skulle göra det mot en femåring. När slutar testandet vara ”sött”?
Ibland undrar jag vad man ställer för krav på barnen. Jag frågade Charlie häromdagen: ”Finns det något jag skulle kunna göra för att vara en bättre mamma tycker du?”. Jag vet inte varför jag ställde frågan, men jag gjorde det. Jag hoppades att vi skulle kunna prata lite om varför jag i så fall gör det som han tycker är ”dåligt”. Svaret jag fick var: ”Ja, du skulle ju kunna lyssna mer på mig”. Och ja, det var ju ett väldigt bra svar. För hur ska han veta att det är ”självklart” att han ska lyssna på mig och jag bara ska lyssna på vissa ”delar”. JAG förstår det ju. Men varför begär jag att barnen ska förstå? Utan någon som helst förklaring. Ett ”Därför jag säger det” är ett värdelöst svar medan ”mamma har inte råd med den leksaken nu. Du fyller snart år, du kan önska dig då.” funkar bättre.
I julas hade Charlie gjort en önskelista. Jag försökte förklara att man inte får allt som står på önskelistan. Så åkte vi till min mamma där han fick öppna några julklappar. Han fick inte något som han direkt önskat sig, utan saker som jag lagt till att han gillar (t. ex att han gillar att pyssla och liknande). Då blev det jobbigt. Han skrek om en speciell fågel som heter Penbo. Jag visste att ingen köpt den fågeln då den faktiskt som minst kostade 500 kr. Jag försökte förklara. Jag sa att han kunde spara. Men hur lätt är det för en otålig femåring som då inte ens fick pengar regelbundet att spara? Det gick inte bra kan jag säga. Jag kunde inte hjälpa honom heller. Jag vill poängtera att sen, någon dag efter, så lekte han väldigt mycket med allt han fått. Trots att han inte önskat sig något av det.
Idag på loppisen såg han den där fågeln när han, Jimmie och Joakim var på väg till stället där de sålde korv. Vi sa att vi skulle kolla på det när vi kom dit. Redan där kände jag en knut i magen. För på den här loppisen sätter alla det priset de själva vill. Något som kanske kostade 700 kr nytt kan de försöka sälja för 250 kr. Eller mer. Så jag förberedde mig på hur jag kunde säga nej. Med sig hade sonen 45 kr som var hans egna. Vi kommer till den där fågeln och priset är 100 kr. En leksak som han tjatat om i nästan ett år. Till ett rimligt pris. Först berättade vi priset för honom och han suckade. En snabb överläggning med Jimmie så bestämde vi att vi skjuter till de där 55 kr som fattas. Detta mest för att han faktiskt inte tjatade. Utan han uttryckte bara sina känslor om att den var för dyr. Med en suck och ”meeeeen”. Han bad oss aldrig köpa den. Så han fick den. Med förklaringen att han använt sina 45 kr nu. Inga problem.
För ett par månader sedan undvek vi ALLA affärer med barnen. Man kunde inte ens gå till Handlarn som ligger utanför. Jag minns ett tillfälle då han fick godis. Väl ute skriker han för att han inte fick dricka. Då lägger han sig på marken. Jag kunde inte bära honom då jag var höggravid med foglossning. Jag fick ringa till Jimmie, som fick klä på Joakim för att komma och hjälpa mig. I flera veckor fick Jimmie åka själv och handla. För det slutade alltid med att någon av oss fick släpa en Charlie till bilen. Idag finns inte den begränsningen längre. Tjatar han om saker? Japp. Lägger han sig på marken och skriker när han inte får som han vill? Nej. Kan man resonera med honom? Ibland. När det inte funkar så får man helt enkelt visa att man menar allvar med sitt nej.
Nu är det istället Joakim som man vill lämna hemma ;) Som man vill sätta i en vagn och spänna fast. Han är förvisso lite lättare att bära än Charlie. Men det är fortfarande jobbigt. För oss är Joakims testande inte det minsta sött. Vi förstår att det är en period alla går igenom. Men det gör den inte mindre jobbig ;)
