Dagen har gått i ett känns det som. Först kom svärföräldrarna och sa hej då innan de åkte hem till södra delarna av Sverige igen. Joakim blev väldigt ledsen och hade nog helst följt med farfar till Sölvesborg. När de åkt gnällde han: ”Ja ill oj!”, vilket översatt blir: ”Jag vill till Sölvesborg”.
Vi åkte sedan till Biltema för att Jimmie behövde tyngder till sitt flygplan. Vissa människor växer aldrig upp. Tydligen är Jimmie en av dem. Han köper ett stort modellflygplan med orden: ”Jag och barnen kan ju flyga det tillsammans”. Numer låter det: ”Nej, det här kan barnen inte köra”. Jag gissar att han visste det redan innan han köpte det. Jag har dock inga bevis ;) Det här flygplanet i alla fall kan tydligen inte ens Jimmie köra för han kraschade det första gången han testade. Tydligen behövs det tyngder i nosen. Så vi köpte sådana.
Efter lite handling på Lidl så åkte vi hem. Jimmie körde in bilen på gården för att byta däck och städa bilen invändigt. Mikael låg och sov i barnvagnen och Joakim lekte. Visst lyste solen, men tusan var det blåste ändå. Men ja, barnen fick frisk luft och det är ju ändå det viktigaste. Vi sliter heller inte längre ut dubben på vinterdäcken. Det är också positivt, då vinterdäck inte är gratis.
Mikael har skött sig exemplariskt under hela dagen. Hur en bebis på snart sju veckor ens kan sköta sig exemplariskt. Men ja, det har han gjort. Sen kom det. Gnället. Inget dög. Det kommer ibland. Inte så jätteofta, men varje gång sänder jag en tanke till alla de föräldrar som får stå ut med det varje dag. De föräldrar som har barn med kolik. De som gör allt för att trösta sitt barn, är utmattade och avskyr att se sina barn ledsna eller ha ont. Idag var i alla fall en sån dag. Jag testade att ha honom på en miljon olika sätt, inget dög. Testade att skumpa honom lite som han brukar gilla. Det gick inte heller. I ren frustration tar jag på mig bärselen och skumpar lite på honom genom att stå och böja knäna. Det funkar. Men tillslut blir man trött i knäna. Att traska runt i en trerummare blir jäkligt tråkigt efter ett tag så jag tog på mig jackan och gick en promenad. Han sov gott ganska direkt.
Stackarn har varit snorig hela sitt liv. När man är snorig är det bästa att sova upprätt. Att dessutom då få känna värmen och lukten av en så bekant människa som mamma är ju fantastiskt. Vi gick en kort promenad till 4H-gården i närheten. Det är verkligen en kort promenad. Men det var vad mina fogar klarade idag. Han somnade i alla fall i selen och då vi har en Ergobaby med spädbarnsinlägg så är det enkelt att lägga ned honom för då ligger han kvar i inlägget och blir på så sätt inte kall av att man lägger honom på ett annat ställe. Det är lite samma princip som de som ger barn mat inlindade i en filt för att sen kunna lägga ned utan att bebis vaknar. Otroligt smidigt.
Jag har flera bärdon och jag skulle nog inte klara mig utan ett enda av dem. Eller ja. Den ena sjalen ska jag sälja (ska bara få tummen ur att tvätta den!) och den andra sjalen ska skickas iväg och bli omsydd till en Mei Tai. Det är som en blandning av sele och bärsjal. Sen har jag en trikåsjal som Mikael snart är för tung för. Samt två selar, en för Joakim och en för Mikael. Jag har använt mina bärdon mer än barnvagnen till Mikael. För han sover bättre i selen och är nöjdare. Jag är dessutom glad att jag hittade det ergonomiska bärandet. Jag behöver verkligen avlastningen som det ger, jämfört med en Orginal Babybjörn som hade gett mig ont i ryggen direkt (den har varesig midjebälte eller ryggplatta).
I min BF-grupp på Facebook finns det en som bär otroligt mycket i bärsjal. Hon klagade över att det gjorde ont och att det nog var så att barnet var för tungt för att bäras. Det kändes bra att kunna tipsa henne om annat. Att förklara att med rätt bärdon så kan jag bära 12 kg på ryggen utan att det känns i kroppen. För den här personen är ganska beroende av att kunna bära sitt barn. Att kunna tipsa henne om hur det kan funka för henne och hennes familj är ju otroligt bra. Alla måste inte bära, men i många familjer så underlättar bärandet så otroligt mycket. Som för mig när jag är på kyrkans öppna förskola med barnen. Att ha två händer fria till mina större barn är underbart. Att då samtidigt ha minsta nära mig och bättra på vår anknytning är ju toppen. Jag använder sele eller sjal nästan varje dag och jag åker inga längre sträckor utan den. Inte ens om vi har barnvagnen. För man vet aldrig och jag tänker inte bära oergonomiskt med min dåliga kropp. Så nej, inte utan min bärsele. Eller bärsjal.
