Det här måste vara den tråkigaste bloggen att läsa eftersom jag är så himla dålig på att ta kort som jag kan lägga upp till inläggen… Jag ska försöka ta tag i detta.
Det har varit en underbar helg verkligen. Fredagen gick jag och barnen till kyrkans öppna förskola där de äldre barnen (vad jobbigt det är att Joakim är ett av de äldre barnen…) lekte och busade. Men först efter en ordentlig frukost. Charlie åt som om han inte sett mat innan, och han kan ibland vara svårt att få i mat! Vid 12 gick vi till affären istället. Joakim var en trött, trotsig tvååring. Charlie var en duktig, otrotsig femåring och Mikael var en mätt, sovande bebis.
Lördagen spenderade vi på kalas hos min syster då min systerson fyller år om några veckor. Jag blev SÅ imponerad av Charlie! Tidigare har vi knappt vågat lämna området vi bor på för att han har haft jobbig trots. Nu märktes det knappt att han var där. Han frågade snällt om hjälp med fika, han lekte med sina kusiner och med Joakim. Nu menar jag självklart inte att barnen inte ska märkas, men varje gång man inte hör: ”Men Charlie, ge dig” eller Charlies skrik för att han inte får som han vill är positivt. Sen självklart hördes barnen, men då var det bara deras skratt som hördes, och det är ju det absolut bästa! Mikael började med att äta och sov sig igenom hela kalaset.
Minsta storebror gillar att hålla lillebror! Kommer och försöker ta honom ofta och är noga med att hålla under nacken (även om vi aldrig släpper Mikael helt själv i hans famn).
Och idag skulle Charlie tillbaka till sin pappa. Det är inte kul att lämna honom, men det var kul att äntligen få säga: ”Den här veckan har varit perfekt”. Det är så himla länge sedan vi fått säga det. Nu gäller det att komma ihåg vad som gjort att det funkat bra. Det jag kan komma på är att han fått bestämma mer. T. ex har han fått bestämma mat ett par dagar, han fick bestämma vilken tid han skulle lämnas hos sin pappa etc. Vi har förberett honom mer, på i princip allt. Sagt hur lång tid det är kvar till vi ska till förskolan, när han ska gå och lägga sig och hur långt vi ska läsa i boken etc. Varje kväll har vi läst LasseMaja, vilket gjort att han fått varva ned på ett annat sätt än han gjort tidigare.
Nu är det bara att fortsätta. Samt att försöka ta tag i mellansonens trots. Tvåårstrotsen är den värsta tycker jag. Det är jobbigt att kommunicera med någon som hör och förstår vad man säger, i alla fall innebörden av orden, men som inte kan svara. Med Joakim är tonläget man säger något i väldigt viktigt. Att halvstressat när han håller på att springa över gatan halvskrika åt honom att stanna funkar INTE. Att däremot lugnt och sansat sätta sig i hans nivå och förklara att ugnen är varm och att det gör ont att bränna sig funkar bättre. Man önskar att barn kunde lyssna på: ”Gör såhär för det säger jag!” men det finns nog inget barn i världen som lyssnar på: ”För jag säger det”. Även om nästan alla föräldrar försöker med det…
Nu lovar jag att försöka ta tag i bloggen och fotograferandet!
