Det är inte det lättaste att få vård i den här kommunen. Du får det bara om du själv kan sätta diagnosen. Annars är det kört. ”Min son hostar väldigt” får svaret: ”Ge lite bisolvon och se om det bli bättre”. Ringer du däremot och säger: ”Jag tror mitt barn har krupp” så får du hjälp direkt. Trots att det första exemplet kunde varit krupp det med. Jag fick ett tips en gång. Ska du få vård ska du googla på sitt symtom. Sen ser du vilka sjukdomar det kan vara. Sen överdriver du några andra symtom när du pratar i telefonen med vårdcentralen eller 1177. På så sätt får du tid till vårdcentralen, och där kan du ju säga som det är. Är det inte hemskt att det ska vara så?
I alla fall. Joakim började veckan med kruppsymtom. Det var dock inte krupp. Men vi kom till vårdcentralen (för säger man krupp är det lätt att få tid till VC). Då pep det lite i bröstet och vi fick flytande Bricanyl utskrivet. Det har inte hjälpt alls. Så imorse hade jag notis på telefonen när telefontiden skulle börja. Jag hamnar först i kön och får prata med en sköterska. Men Joakims symtom var inte tillräckligt akuta för att få en tid. Att han inte blir bättre, att allmäntillståndet försämras och att det märks att det är jobbigare för honom att andas var INTE något de skulle behöva bry sig om. Istället ska sköterskan som jag pratar med, prata med läkaren som ska ringa upp.
Klockan går och jag ger upp. Jag ringer 1177 som förklarar för mig att vårdcentralen har telefontid till kl 14:30 så jag borde vänta lite till. Av någon anledning ringer VC till JIMMIE. Nog för att han är bra på mycket Jimmie, men han var ju inte hemma. Han hade inte sett Joakim på hela dagen och visste inget om hur han var idag. Jimmie får dessutom inte prata med läkaren, utan med en sköterska. Om det är samma som jag pratat med förtäljer inte historian. Läkaren har i alla fall skrivit ut en ny medicin. Cocillana etyfin. Utan att ha tagit i Joakim sedan i tisdags. Jag tycker det är ett märkligt förfarande. Läkaren har alltså inte ens pratat med oss. Utan en sköterska har pratat med oss, som pratat med läkaren, som pratat med sköterskan som pratat med Jimmie. Rena rama viskleken.
Jag satt i tårar efter att ha pratat med Jimmie. Det stora problemet är ju inte hostan i sig. Det är att han verkar ha svårt med andningen. Han är tröttare än normalt och det har inget med sömnen att göra för Joakim kan klara sig på betydligt mycket mindre sömn än många andra barn. Så jag ringer 1177 igen och förklarar att vårdcentralen vägrar att ge oss en tid och jag vill att någon lyssnar på honom. Jag får tipset att åka till vårdcentralen ändå. Jag visste inte ens att man kan göra så, men det kan man! Vi väntar ett tag innan det blir vår tur.
Samma läkare som innan såklart. Som tar en snabbsänka och som lyssnar lite. Det går inte att utesluta astma, men det går inte heller att säga att det är det. Det krävs nämligen att det sker fler gånger. Så därför kan han inte få någon annan hjälp än just denna narkotikaklassade hostmedicin som vuxna människor ibland försöker bli höga på. Känns bra att trycka i tvååringen. Läkaren tycker dessutom att vi ska testa detta i FEM dagar innan jag ska höra av mig igen. Då har Joakim haft problem i 1½ vecka! Alltså, det är barn det handlar om.
Alltså, jag förstår att man inte slår på stora trumman med en gång. Men Joakims pappa har ju för fan astma. Det går i släkten. Då borde man kunna få hjälp lite fortare. Men nej. Jag förstår att läkarna går på knäna. Men jag blir lite besviken när det är så lätt att skriva ut medicin som andra anser inte kommer funka. Som t. ex bricanylen. Enligt andra läkare jag pratat med fungerar det varken på förkylningsastma eller krupp. Så totalt jäkla onödig. Den har ju heller inte hjälpt.
Joakim sover just nu. I soffan bredvid, för jag vill inte lägga honom i hans säng. Jag vill kunna lyssna på hans andning. Veta om det blir bättre eller sämre. Igår snarkade han värre än vad Jimmie gör när han är förkyld. Och då snarkar Jimmie såpass att jag inte kan sova, och jag kan sova genom en jordbävning.
En frisk Joakim i somras.
