Jag ser så många föräldrar, framförallt mammor, som är så stressade över att allt ska vara precis som vanligt så fort bebis är ute. Man ska vara lika smal igen, lika tillpiffad och pigg. Hur orkar man med en sådan stress?
Jag har snälla barn. Jag vet att jag har tur och att jag är bortskämd. Sen Mikael började med ersättning har jag fått sova bra (jag har en snäll make också som tar många matningar). Det är två nätter jag fått vara uppe lite mer än vad som är önskvärt. Då har jag fått halvligga i soffan med ett barn som inte kan sova liggandes. Ena gången var det Joakim och andra gången Mikael. Annars har jag fått mer sömn än många andra i samma situation. Ändå känner jag mig helt död. Framförallt idag då jag fått stoppa in nappen i Mikaels mun 100 gånger. Och somnat om mellan varje gång. Vet inte vilket som är värst, att vara vaken i två timmar på natten eller att under två timmar vakna och somna om flera gånger. Det senare är det nog för min del.
Jag är glad om jag har kläder utan bebiskräk på. Ibland får jag bara samla ihop håret i en tofs och vara nöjd så. Smink är något jag använt två gånger sen Mikael föddes. Och då handlade det om tio minuters snabbsminkning.
Och jag bryr mig inte vad andra tycker om det.
Jag är dessutom 15 kg tyngre än jag var när jag blev gravid med Joakim. Det finns en press hos många mammor att börja träna så fort man bara kan. Jag försökte haka på trenden och skulle idag gå en powerwalk till ICA. Det är 1,5 km ungefär. Nästan framme kom smärtorna och jag tänkte: ”Just fan, jag har ju foglossning”. Så resultat: Jäkligt ont.
Så jag lägger härmed ned mammastressen ett tag till. Om några månader när fogarna mår bättre kanske jag kommer powerwalka mer. Om några månader när Mikael kan vara nöjd ensam så kanske jag börjar sminka mig igen. Nu är jag nöjd så länge barnen inte skriker och jag orkar sitta upp på kvällen.
