Jag trivs väldigt bra hemma. Ibland kan jag klättra på väggarna. Mest de där gångerna som barnen ligger sjuka och man inte ens kommer iväg till förskolan med dem. Då klättrar jag lite på väggarna och vill bort. Jag vill gärna hämta barnen på förskolan, då får man lite socialt på kuppen för det är många föräldrar som hämtar samtidigt. Man pratar lite om allt möjligt. Men ibland, framförallt nu, känner jag bara att jag vill bort.
Jag skulle vilja göra något som inte har med barn att göra. Något som inte har något att göra med familjelivet, föräldraskapet eller liknande. Slippa behöva ha full koll hela tiden. Jag trodde det inte innan, men man sitter verkligen och lyssnar på de olika skriken för att avgöra vad de betyder och när man behöver ingripa. För ska man ingripa varje gång något barn skriker så får man bosätta sig i en liten etta för att slippa behöva gå fram och tillbaka. Jag vet vad som är Joakims panikskrik (t. ex när Charlie håller fast honom eller blockerar vägen. Det betyder: ”Släpp allt och ingrip”), trotsskrik (betyder: Fortsätt med ditt, om det inte ger sig är det dags att kolla läget) och hans trötthetsskrik (betyder: ta honom från situationen och gör något annat lugnare). Jag kan också höra på skriken om det är Charlie eller Joakim som gör något fel. Jag kan sitta i soffan med en sovande Mikael och veta om jag ska säga: ”Sluta retas Charlie” eller ”Nu hade Charlie den leksaken först Joakim”. Det är min superkraft.
Men ja. Jag har ständig koll. Även om jag litar fullt på Jimmies förmåga att avstyra vid rätt tillfälle (vem försöker jag lura, ingen lyckas med rätt tillfälle jämnt, men jag litar på att han precis som jag försöker avgöra vad som är rätt tillfälle) så kan jag knappt släppa kontrollen till honom. Så ibland vill jag bara slippa just den delen. Helst av allt skulle jag vilja lämna barnen hemma, sätta mig mitt i öppna förskolan och lyssna på de skrikande barnen där och tänka: ”Det är inte mitt barn”. Eller fika med en barnlös kompis som inte är ett dugg intresserad av att veta att Charlie tappat en tand, att Joakim kan säga ko på teckenspråk eller att Mikael kan le och fixera blicken”. Prata om andra saker än barn eller saker som har med barn att göra.
Idag har på den fronten egentligen varit väldigt lyckad. Jag tog de stora pojkarna, dvs Charlie och Joakim, med mig till Bergvik. Tanken var att köpa Windstopperfleece till dem. Väl framme på Polarn och Pyret blev inte Charlie förälskad i någon av färgerna. Då är det inte värt att köpa en till honom, för då använder han den inte. Han älskade sin förra, som han fick ärva av sin kusin. Den var röd. Han fick samtidigt ärva en i en storlek större, som är rätt storlek nu. Han vägrar använda den. För den är babyljusblå. I år gjordes inga röda. Det var en röd han ville ha. Han velade lite mellan en grön eller en blå. Jag förklarade försiktigt och pedagogiskt för honom att om jag ska lägga ut de pengarna på en fleecetröja (för de är dyra… För dyra egentligen) så ska han gilla den och den ska användas. Direkt visar han att han förstår genom att förklara att det är ju slöseri med pengar om jag köper den och han inte använder den. Där och då säger han: ”Nej, jag vill inte ha någon. Det är okej med mig om bara Joakim har en”. Han visar på en mognad jag inte trodde en snart sexårig skulle ha. Vi köper då en till Joakim bara (att det visade sig vara klubbdagar OCH att jag hade en bonuscheck som skulle gå ut imorgon som gjorde att den dyra windstoppertröjan ”bara” kostade 257 kr var inte fel!).
Vi går och äter onyttig mat från det gula M:et innan vi kollar på vårskor till Charlie. Sen åker vi hem. Under de här två timmarna bråkade inte barnen en enda sekund. Jag fick njuta av en trotsfri stund, i en miljö där det mer än gärna trotsas. Inget tjat. Inget ”jag vill ha”. Vi var i harmoni alla tre. Så även om jag inte var barnfri utan faktiskt hade majoriteten av barnen med mig så kunde jag kolla skyltfönster och fundera lite över livet. Redan där var det balsam för själen.
Senare på kvällen var det dags att gå på Kryddparty. Jag har aldrig varit på ett Kryddparty. Däremot ljuspartyn. Det är lite ungefär samma princip fast med kryddor. Det var två timmar där jag fick slappna av. Jag behövde inte byta några blöjor, värma någon ersättning eller fixa mellanmål. Jag behövde inte sitta och läsa av situationer beroende på hur barnen skriker. Jag fick äta gott, dricka kaffe i rätt temperatur utan att vara rädd för att spilla på ett barn (vilket jag ännu inte lyckats med så jag förstår inte varför jag är rädd för det) och prata om annat än barn. Till råge på allt fick jag köpa lite kryddor också (vilket är lustigt med tanke på att det är Jimmie som lagar maten)! Det var också balsam för själen.
Jag är himla trött för tillfället. Så trött att Jimmie tror att jag är sur. Men jag är också laddad av energi.
