När jag var gravid med Joakim blev jag sjukskriven på grund av panikångest. Jag var sjukskriven fram till beräknat datum, sen var jag föräldraledig i ca 18 månader. Då var jag gravid igen, jag hann provjobba lite innan jag blev sjukskriven än en gång, då för både panikångest och foglossning. Mitt första tecken på graviditet med Mikael var nämligen foglossning. Jag var sjukskriven fram till beräknat datum och har nu varit föräldraledig lite mer än ett år. Så räknar man inte med de där två dagarna jag provjobbade så har jag varit hemma i snart fyra år. Jag börjar klättra på väggarna och enda anledningen till att jag överhuvudtaget klarar av det är för kyrkan. Det är inte för barnens skull vi går dit, det är för min. För att jag ska slippa känna mig instängd i lägenheten. Det är därför det är så skönt att låna den fyrbenta vännen och gå en promenad i skogen. Det är därför jag flyr på helgerna. Jag vill inte bara vara hemma.
Men så för lite mer än en månad sedan var jag på en rekryteringsträff för kommunen. De sökte anställda till sina olika enheter inom omvårdnad. Jag sökte då till att jobba på boenden. Dagarna gick och jag började ge upp hoppet. Undrade om jag någonsin skulle få jobba igen. Men, så en dag när jag och Joakim var på bio så fick jag mejlet. Jag blev erbjuden en tjänst på ett boende. Lite mer än två stenkast hemifrån. Hade jag haft en bil hade det tagit längre tid att ta bilen dit än att gå. Jag svarade genast ja. De söker också vikarier under våren. Jag förklarade att jag i princip enbart kan jobba helg, det för att deras kvällspass börjar innan Jimmie kommit hem och Mikael har ingen barnomsorg ännu.
Så. Idag ska jag göra min första ”inskolningsdag”. Den första av två inplanerade. Jag är överlycklig samtidigt som jag är så nervös att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag ska få jobba. Jag ska få göra nytta! Så. Håll era tummar att det ska gå bra och att jag ska lära mig fort.
