Dagarna innan midsommar 2012 funderade jag på var den där jäkla mensen tagit vägen. Jag hade aldrig hållit koll på den innan men jag insåg ju mer jag tänkte på det att den var sen. Så midsommaraftons morgon tog jag ett test. Det var ett billigt RFSL-test som skulle doppas i en behållare. Så jag gjorde det jag skulle, ringde Jimmie under tiden jag doppade testet och skrek rätt ut i telefonen när jag såg två streck. Grät gjorde jag till och med.
Men, hur ultimat är det att bli få positivt test innan man ens firat en månad som par? Inte särskilt ska jag säga :P En planering började långsamt. När skulle han flytta upp, när skulle han säga upp sig från jobbet och från lägenheten etc? I slutet av november flyttade han upp. Då var det mindre än tre månader kvar till beräknat födelsedatum.
Extra jobbigt blev det nog när jag redan gått igenom allt det här en gång medan det var helt nytt för Jimmie. Men han la verkligen ned sig. Läste böckerna vi fick av barnmorskan, laddade ned appar på mobilen och följde allt i graviditeten. Han åkte upp för att vara med på ultraljudet etc. Han var, 50 mil bort, i många fall en mer närvarande pappa än många andra jag hört om.
Inget blev lättare av att jag hade panikångest, depression och foglossning. Men vi klarade det! VI KLARADE DET! Så hur ska vi inte kunna klara alla andra skruvbollar som livet skickar åt vårat håll? För nej, det är inte helt ultimat att få första barnet innan man ens varit ihop ett år. Men vi klarade det! Det är det viktiga.
Och oavsett hur icke-ultimat det var så var vi bägge glada midsommarafton 2012. Det fanns aldrig någon tvekan. Redan innan vi blev tillsammans hade vi diskuterat ”barnfrågan”. Det var Jimmie som tog upp det. Han ville vara säker på att jag inte ”var färdig” med barn, vilket jag sa direkt att jag inte var. Det tror jag är viktigt, att tidigt prata om hur man vill ha det i framtiden. Att säga ”Ja jag vill ha barn i framtiden” måste inte betyda ”jag planerar att skaffa barn med dig” utan det är helt enkelt att vara ärlig. Det är otroligt viktigt att man vill åt samma håll. Det är också viktigt som kvinna att förklara hur man känner inför eventuell abort tror jag. Jag t. ex har svårt att se mig själv klara av att gå igenom en abort. Säger man det innan det ens är en fråga så underlättar det nog.
Joakim var inte planerad. Men ändå lika älskad som det barn som föräldrar kämpat för att få till i tre år. Det fanns aldrig någon tvekan, från något håll. Och vi fick bara stöd från alla.
