Jag missade språkcaféet förra veckan då Jimmie var i skolan hela dagen, dessutom skulle Charlie komma och jag ser att jag helst är hemma då. Även om Jimmie skulle kunna ta emot honom så blir det knivigt när Charlie sätter sig på tvären. Så ja, jag missade det. Och så är det ju. Som volontär kan man inte delta varje gång och det får inte bli tvång, då sliter man ut sig och det är inte roligt längre.
Idag droppade det in några. Det var en ganska ”liten” grupp till en början. Den droppade det in fler och fler. Vi insåg att vi fick dela upp oss. Alla nya i en grupp som kunde gå igenom det vi redan gått igenom. Sen hade vi resten av gruppen som behövde nya utmaningar. Till en början var vi tre volontärer som delade på dem, men sen kom en grupp till så vi var helt plötsligt bara två. Jag satt med en grupp på fem personer och försökte lära dem uttala olika klädesplagg. Bakom mig satt ännu en och knackade mig på axeln och bad om hjälp med helt andra ord. En person i gruppen jobbade snabbare än de andra och en halkade efter lite. Det var lite stressigt. Jag kände att jag inte räckte till. Tillslut sa en av personerna i gruppen något i stil med ”Nu gör vi detta i grupp” och varje gång någon jobbade i förväg så sa han det igen. Extra roligt var det när jag skämtsamt kunde säga detsamma till honom.
Efter en och en halv timme så var jag helt slut i huvudet. Jag kunde knappt ens uttala mitt eget namn. Men det är en skön känsla. Jag har suttit och skrattat med dem. Lärt dem något. Hjälpt dem. Jag har lärt känna dem och jag har fått känna mig värdefull. Att jag kan göra något för någon annan. Visst är det ”något” att vara hemma. Men det är lätt att tänka att man ”bara är hemma”. Jag vill göra NÅGOT. Ännu bättre att göra något för de som verkligen behöver det. Så länge jag har tiden vill jag kunna ge dem den.
Nästa vecka tänkte jag försöka gå även på Svenska kyrkans språkcafé :) Får se om jag kan gå på det som är på biblioteket nästa vecka dock, men varannan vecka borde jag kunna gå på det i alla fall :)
