Dagen började faktiskt hemskt. Eller ja, till första början var det bra. Charlie kom in och frågade om han fick sätta på TV’n. Kollade klockan och insåg att det var lagom tid för det så jag sa ja. Senare inser jag att han fortfarande är kvar och jag säger: ”Skulle inte du se på TV?”. Nej, då skulle han spela dataspel. Jag som gärna ligger kvar i sängen längre än till halv sju förklarade att det inte var möjligt just nu. Då kommer orden som jag avskyr. ”Du lovade ju!”. Dagen innan gick konversationen såhär:
C: Jag vill spela Dora imorgon!
J: Ja det kan du få göra.
C: Direkt på morgonen?
J: Vi får se.
Vi får se. Världens sämsta mening. Aldrig mer. Jag är inte pedagogisk på morgonen men försöker ändå förklara att jag inte alls lovat och att han får se på TV. Noppe. Går inte. Det hela avslutas med att han skriker på sitt rum. För att sen komma tillbaka och tjata än en gång. För att skrika lite mer. Innan han en timme senare kan be om ursäkt (för sitt skrikande alltså). Jag börjar känna mig lite mer pedagogisk och tycker att det är en lämplig tid att gå igenom vad orden ”Vi får se” innebär. Tillslut förstår han att det är en annan mening för ordet ”kanske”. Det blir spännande att se om kunskapen finns kvar senare, men ja, jag försökte i alla fall.
Jag insåg att den här dagen kommer bli skitlång. Dels var klockan inte mycket (jag tvingade ändå min make till att jag skulle få sovmorgon) och dels är Charlie spänd inför imorgon. Så det bestämdes i all hast att jag skulle ta med barnen till Leos lekland och Jimmie skulle vara hemma med Mikael. Det var tydligen en bra planering, för Mikael hade en sovardag och även om han är lillebror så vill han ha lugn och ro när han sover. Charlie hoppade upp och ned när han fick höra nyheten och kunde knappt vänta en sekund. Det absolut sötaste var att han blev inte bara glad för sin egen skull, utan även för Joakims skull. Att Joakim skulle få uppleva vad han redan upplevt en gång.
Vi lekte, busade, ramlade (ja, jag med!), åt, fikade och hade trevlig och vips hade halva dagen gått. Sen hem, laga mat, äta, äta godis, Charlie var ute och lekte lite och jag bakade två olika kakor. Den otroligt långa dagen var bara lång för en enda. Mig. Nu kallar sängen på mig, för jag ska orka med ett kalas på ett annat lekland imorgon. Tre vuxna ska försöka hålla koll på 13 ungar, det kommer gå finfint!
