Det finns så himla många kommentarer och åsikter om hur man ska sova med barn. Till de två första barnen har jag haft spjälsängen redo i rummet. Men när man kommer hem, mörbultad efter en förlossning och otroligt förälskad i det där lilla knyttet, vem tusan lägger bebisen i en spjälsäng en hel METER bort? Det fanns så rakt inte på kartan. När Mikael kom till världen hade vi ingen spjälsäng redo. Den sov Joakim i och vi tyckte det var onödigt att köpa en till när den ändå inte kommer användas. Mikael har ännu inte sovit en sekund i en spjälsäng. Det står en ledig inne i vårt rum, men nej, den används inte.
På dagen sover han i vår famn eller i sjal. Vi har dock märkt att han vill sova liggande så vi ”nattar” honom i vår säng. Då kan man sen välja att ligga kvar eller så går man upp. Det senare innebär att lägga en kudde som mur under bäddmadrassen, det är inte så mycket extra jobb om man jämför med hur jobbigt det skulle vara att försöka lägga honom i spjälsängen ;) Vi har det ganska lätt att lägga Mikael. Värmer mat, lägger honom i mitten av vår säng och matar honom. Antingen somnar han med flaskan i munnen eller så får man stoppa in nappen. Ge honom snutten och i nio fall av tio somnar han inom någon minut.
Inte verkar han heller störas av oss när vi sover tillsammans så det känns också jättebra. Vi trivs helt enkelt. Jimmie verkar dock se ett slut på samsovningen tidigare än vad jag gör, men jag får hoppas jag får min vilja igenom ;) Jag tror på att följa barnet när det kommer till sömnen. Joakim t. ex visade tidigt att han behövde sova i egen säng, han slappnade inte av med oss bredvid och han ville somna ”själv”. Vi fick då alltså mata honom, lägga honom i sängen, ge napp och gå ut. Då somnade han (utan något som helst skrik!). Allt annat höll honom vaken. Charlie vill jag minnas var på samma sätt. Förutom en period när vi precis flyttat hit, då skulle man ligga bredvid men det är ju inte så konstigt :)
Jag tror på att ha trygga barn. Barn som vet att mamma eller pappa (eller annan viktig vuxen) finns där när de behövs. Därför följer jag barnen. Men för min egen skull testar jag inte ens med spjälsäng ännu till Mikael. För jag VILL ha honom bredvid mig i sängen. När jag får en liten pust av oro vill jag att det är nära att sträcka fram handen och känna bröstet röra sig upp och ned i takt med andningen. Visst innebär det ibland att jag inte kan röra mig i sängen för att han ligger klistrad mot min rygg. Och ibland innebär det att jag vaknar med ryggont för han spenderat natten med att sparka mig i ryggen. Men han är trygg. Och han är nära mig. Och nära Jimmie.
Mina barn är inte bortskämda. De blir inte förstörda. Bortskämda kan barn aldrig bli av närhet, så enkelt är det. Varje natt till som Mikael spenderar i vår säng är underbart, för så vitt jag minns har jag aldrig fått samsova såhär länge innan! Sen säger jag inte att samsovning är det bästa för alla. Det är det bästa för oss! Vi slipper flytta Mikael när han ska äta på natten. Jag slipper springa upp och ned från sängen för att se om han andas. Sen gör alla familjer som de vill, så är det ju alltid, och det är så det ska vara.
