Jag minns inte riktigt hur livet såg utan innan man hade ett barn som hela tiden vill göra tvärtemot vad en själv vill. Det är länge sedan nu. Jag var dum nog att tro att trots var perioder. Jag målade upp en fin bild av att barn lyssnar på sin förälder förutom under en kort trotsperiod. Det är ju inte riktigt så det ser ut. En kompis sa något smart: ”Ett barn trotsar alltid, bara mer eller mindre”.
Joakim är mitt i tvåårstrotsen. Det är den jobbigaste ”perioden” tycker jag. Han gör som alla andra barn, dvs struntar i att mamma säger att han inte ska måla med kritor på TV’n. Det är lugnt. Men det där när han står och skriker sig hes om något och jag inte förstår vad det är. När han inte kan kommunicera med mig. Jag önskar han kunde prata mer, och då tycker jag ändå han pratar ganska bra.
Charlies trots är också självklart jobbig. Men han har språket. Jag förstår vad det är han är upprörd över och det blir bara ”utbrott” när han vill något som jag inte går med på. Med Joakim så kan det ju faktiskt vara så att han skriker för att han hellre vill ha de röda byxorna, inte de svarta jag plockat fram. Det hade ju lätt kunnat lösas. Om jag bara förstod. Nu var just det ett dåligt exempel, för det är något han kan peka ut.
Så ja, jag tycker detta är den jobbigaste trotsen. Även om Charlie med sin tonårsattityd också kan vara jobbig ;) Men det ska väl inte vara lätt har jag hört. Jag hoppas bara mina barns starka viljor fortsätter till vuxen ålder så de har vett att kämpa för det de vill.
