Vad jag kan hata uttrycket ”pojkmamma”. Ja, jag har tre söner. Men jag uppfostrar inte tre pojkar. Jag uppfostrar tre barn. Som ska bli människor. Det finns tankar om vad kvinnor och män ska göra. Kvinnorna ska diska, städa, laga mat, tvätta etc. Männen ska laga bilar, dra in pengarna, borra hål i väggarna etc. Jag köper inte det.
Charlie hjälper gärna till med maten. Han kan duka och duka av bordet. Han kan stoppa disk i diskmaskinen och han kan diska för hand också. Han kan ”ladda” tvättmaskinen och starta den (men då vi inte har något ”mått” till tvättmedlet så sköter jag den delen). Han kan dammsuga. Mitt mål är att de andra två också ska kunna det vid samma saker vid samma ålder.
Självklart hoppas jag också att de ska få vara med och byta däck och lära sig att borra. På samma sätt som om jag haft en dotter hade jag velat att hon skulle lära sig det också.
Jag har förklarat för Charlie att man inte får pussa andra som säger nej. Man får inte jaga en kompis för att pussa hen om hen inte vill. Detsamma gäller kramar osv. För jag tänker inte stå och säga: ”Men det är ju så pojkar i den åldern gör”. Nej, det är så andra tillåter pojkar att göra. Stor skillnad. Jag tvingar heller inget av mina barn att ge andra vuxna en puss eller kram vid avsked. Det spelar ingen roll om det är mormor, farmor, mig eller vem som helst. Vill barn inte kramas så ska de slippa det. Risken finns annars att de får lära sig att de måste kramas om en vuxen säger det, och vem fan vet var det kan leda i slutändan? Barn har också rätt att säga: ”Nej, det här är inte bekvämt för mig”. På samma sätt som jag respekterar mina barns vilja att inte krama mig, mormor eller farmor så ska även mina barn respektera andras vilja att inte kramas eller pussas.
Det är med viss stolthet som jag inser att det fungerat. Han satt och pratade med en kompis som han tidigare nämnt att han jagat, pussat och kramat. De pratade om hur andra jagar och pussar trots protester. Då säger Charlie: ”Men jag frågar i alla fall alltid om du vill ha en kram eller puss!”. Barnet han pratar med bekräftar att han gör det. Sen fortsätter de prata om de andra som inte gör det och att det är jobbigt. Inte nog med att Charlie visar det andra barnet respekt för dennes kropp, han lyssnar och visar förståelse för hur jobbigt det måste vara för barnet när andra inte visar samma respekt.
Men samtidigt är det också något som jag skulle lärt en flicka. Att hon har rätt att bestämma vem som ska krama henne eller inte. Att om någon säger nej så ska man lyssna på det. Det är ingen skillnad. Visst finns det fler pojkar som jagar tjejer än tvärtom, men det beror ju på att personer envisas med att uppfostra flickor och pojkar olika. Och det vägrar jag.
Så nej. Jag är ingen pojkmamma. Jag är en mamma. Eller ja, förälder, vårdnadshavare.
