Det finns saker det inte pratas om tillräckligt. Känslor som man skäms över. Jag tänker inte bidra till att fler ska skämmas över något som är så otroligt vanligt som det är.
Ni som redan har barn, kommer ni ihåg hur ni målade upp en bild av hur perfekt allt skulle bli med en liten bebis? Hur hela ni skulle känna er, vilken liten bebisbubbla ni skulle leva i och hur allt bara skulle vara rosa skimrande med sockervaddsmoln? Jag minns. Jag hade samma tankar under första och andra graviditeten. Tredje graviditeten tänkte jag mest: ”Vad fan har vi gett oss in i? Tog vi oss vatten över huvudet nu?”.
De där rosa molnen finns inte alltid. Med Charlie fanns det många rosa moln. Tänk vad lycklig jag var när jag lyckades duscha när jag var ensam hemma med honom. Nu är jag lycklig om jag hinner kissa när jag är hemma med två barn. Med Joakim fanns nog lite rosa moln. Men visst var det jobbiga stunder. Hur skulle man räcka till? Det blev lite trångt i sängen på morgonen med två vuxna, ett spädbarn och Charlie. Men det fick gå. Men Joakim var, så fort vi insåg att stackarn var hungrig för mina bröst är dåliga på att producera mjölk, ett lugnt spädbarn. Var han mätt och nybytt var han nöjd var han än var.
Med Mikael fanns det rosa moln i sex timmar. Sen kom vi hem. Då skulle man amma konstant samtidigt som man var så otroligt trött och finnas där för de andra två. Det var jobbigt. Det fanns ingen lycka i det. Varje sekund fick jag sitta och prioritera. I varje sekund kom jag sist. Jag grät och skrek om nätterna. Över situationen. Hur jag, trött som ett as inte kunde sova för Mikael skulle äta i två timmar mitt i natten. Frustrationen över att jag var ensam i det. På dagarna fick jag panik varje gång Mikael visade hunger. En natt skrek jag än en gång. På Jimmie. Jag kunde inte skrika på Mikael, han hade ju inte gjort något. Jimmie hade heller inte gjort något förutom att han föddes som man och inte producerade mjölk. Men Jimmie fick ta den smällen. Han insåg där, långt innan jag gjorde det, att jag var på väg mot väggen och föreslog ersättning. Dagen efter kom det på tal igen. Att sitta och amma i tre timmar för att sen få en kort paus på en halvtimme gjorde att jag bara ville gräva ned mig i en grop. Mikael var sex dagar gammal. Jimmie skulle dessutom ha praktik under natten. Jag skulle alltså vara ensam med Mikael och Joakim över natten. Joakim var heller inte helt van vid att ha en lillebror så han vaknade på nätterna ibland. Jag visste att jag skulle inte orka med mer. Så Jimmie fick åka och köpa ersättning. Sex dagar orkade jag. Och det var rätt tid att ge upp. Dagen efter vägde vi Mikael. Han hade gått upp ett enda gram på fem dagar.
Några dagar senare inser jag att jag mår inte så jäkla bra. Det finns inga rosa moln. Den enda anledningen till att jag överhuvudtaget steg upp ur sängen var för att jag var tvungen. Det fanns två barn som behövde mig. Annars hade jag legat kvar. Det var långt till skratt. Nära till ångest. Där och då gjorde jag något som jag nog inte hade vågat om det varit mitt första barn. Jag berättade för Jimmie. Jag sa att sömnbristen tär på mig. Att jag är olycklig. Jag tror jag använde ordet ”förlossningsdepression”.
Mikael är nu runt fem och en halv vecka gammal. Jag har fortfarande närmare till negativa tankar än positiva tankar. Men det är ingen ångest när Mikael vaknar. Jag skulle fortfarande gärna ligga kvar i sängen. Men jag börjar vänja mig vid att ha tre barn att ta hand om. 15 timmar i veckan är det bara jag och Mikael. Då skiter vi i de flesta måsten. Då myser vi. Lär känna varandra. Ja, det står disk på vardagsrumsbordet, men jag har istället lärt mig att Mikael gillar inte att ligga på mage när han är vaken men han sover bra på mage. Han ler åt tavlorna vi har i vardagsrummet. Är han ledsen ska man gå runt med honom i lägenheten. Och när han ler åt tavlorna ler jag med. Av lycka. Så den finns där.
Självklart finns det mer lycka, som mamma till tre barn får man otroligt många anledningar att vara lycklig. Men för fem veckor sedan hade jag ångest över att Mikael skulle vakna. Idag tycker jag han är lite tråkig som sover så himla mycket. Det tar tid. Rom föddes inte på en dag. Jag kan fortfarande inte svara att allt går bra eller att jag mår bra. Om någon frågar hur det går för oss svarar jag att det går. När de frågar om jag orkar så svarar jag att jag måste. Om någon frågar hur jag mår så svarar jag att jag är trött. Jag är inte framme än, men jag gör allt jag kan för att jag inte ska tänka tillbaka på den här tiden som en dimma.
Man mår inte bra jämnt. Det är okej. Det är vanligt. Det är viktigt att vara öppen med det, om man orkar. För kanske kan man hjälpa någon annan som tror att de är onormala. Som tror att det är fel på dem. Psykisk ohälsa är inget att skämmas över. Skulle du skämmas över ett benbrott? Nej precis.
