Ibland behöver man bara en lugn stund. Någon sådan har jag inte riktigt fått idag. Dagen rullar på som den alltid gör. Vakna, mata Mikael, gå till öppna förskolan, leka, åka till stan, hämta tygblöjor, köpa present till morgondagens kalas, bli hämtade av Jimmie, åka hem, försöka vila två sekunder, gå till affären, inse att man glömt plånboken och får ringa Jimmie som får komma med den, gå hem igen, äta mat, lägga barn osv. Dagen tar liksom aldrig slut. Och ibland skulle jag bara vilja släppa allt. Slippa behöva säga till Joakim att vara snäll mot Mikael. Slippa behöva förklara för Charlie att man får inte avbryta när andra pratar. Jag lyssnar på något hela dagarna. Det är väldigt sällan musik. Däremot är det ofta bebisjoller, tvååringens halvspråk och femåringens berättelser om vad som hände för fem veckor sedan. Det är alltid någon som vill ha uppmärksamhet. Och 90% av tiden vill jag ge dem all uppmärksamhet, men ibland vill jag bara andas. Lyssna på fågelkvitter eller regndroppar som slår mot rutan.
Jag älskar mina barn till månen och tillbaka. Men jag behöver fortfarande få en paus. En timme skulle räcka gott. Alla behöver en paus ibland. Det gör mig inte till en sämre mamma. Det som gör mig till en sämre mamma är att jag aldrig tar mig den där pausen. En ”Malin-timme” vore något.
