Alla tre barnen är döpta, och alla tre är de utan faddrar. Det finns egentligen flera förklaringar till detta. Vi valde helt enkelt att inte ha faddrar till Charlie för att vi kunde inte välja. Det stod mellan min syster med make eller Charlies pappas syster med fästman. Vi kunde inte välja och tänkte att det egentligen inte är så viktigt ändå. De som är viktiga i barnens liv kommer ändå vara viktiga utan att det står på pappret att de är faddrar. Min syster var dessutom inte döpt så vi kunde inte välja henne ändå.
När det senare var dags att döpa Joakim så fanns det egentligen inte på kartan att ha faddrar. Dels vill jag inte att det ska vara ”olika” för barnen. Så har inte Charlie några borde inte Joakim ha det heller.
Jag vet att papporna till barnen velat döpa ”för att man gör så”. Det har inte handlat om kristendomen eller tro över huvudtaget. Utan man döper barn och så är det. Men för min del har kyrkan alltid varit mer än så. Trots att jag har tre pojkar har alla döpt i dopklänning t. ex. För symbolikens skull. Meningen är att dopklänningen är för lång för man inte vuxit in i sin tro ännu. När man konfirmeras så passar den, därav de vita kåpan, som passar i längden. Meningen är att faddrarna ska hjälpa barnet med detta.
Nu låter det som jag hjärntvättar mina barn. Det ska sägas att det gör jag inte. Charlie har börjat fråga lite och jag svarar att när han är äldre så får han bestämma om han tror på Gud eller inte. Jag har inte sagt något om vad JAG tror, men visst har vi nämnt kristendomen som sådan. Det är oundvikligt eftersom han går på Pysslingarna i kyrkan. Det är ungefär samma sak som kyrkans barntimme. Det är heller ingen som tvingat honom till det, utan han har valt att gå där efter att ha hört andra gå där. Där avslutar de varje gång med att läsa lite ur ”De yngstas bibel”. Så någon hjärntvätt pågår inte, och så mycket oftare än andra barn går de inte på gudstjänster. De går på de som är anpassade för barn, när det passar oss. På öppna förskolan nämns knappt tro alls.
Men även om jag inte ”tvingar” in mina barn i min tro, så tycker jag det är viktigt att följa traditionerna. Sen kan man tycka vad man vill om att döpa barnen och tvinga in dem i Svenska kyrkan. Det är ett samtal vi får ha med dem när de blir äldre. Att det står dem fritt att gå ur. Det är mycket vi ”tvingar” på våra barn. Får Jimmie bestämma kommer barnens hobbies vara skytte och scouterna. Fick jag önska kan jag tycka de ska ta upp ridning och fotboll ;) (det senare för att det är billigare än hockey). Det är en fin tradition med barndop. Det roligaste är att vi döpt tre barn i tre olika kyrkor. Karlstad stift leder med 2-1 mot kil ;)
Så ett långt inlägg för att förklara varför våra barn inte har några faddrar. Jag tror inte det är det viktigaste. Barnen har många vuxna som är viktiga för dem.
