Imorgon börjar min lilla kille förskoleklass. Hur kan det komma sig att bebisen som för exakt sex år sedan inte kunde vända sig från mage till rygg helt plötsligt ska börja förskoleklass?! Han har suttit ikväll och skrivit i sin ”Min sommar”-bok. Han ljudade ihop de flesta orden själv! Så himla stolt blir jag! Jag tror och hoppas skolan kommer passa honom som handen i handsken. Att få lära sig mer blandat med lek.
Men jag. Jag har ångest. Hur ska det gå? Charlie är en bestämd kille som behöver motivation. ”För att jag säger så” funkar INTE. Han har bestämda åsikter om rättvisa, och de överensstämmer inte med verkligheten. T. ex när han fyllde år fick han av sin mormor ett utespel för 100 kr och sen pengar. Joakim fick av samma mormor två förpackningar med såpbubblor. Ni vet sådana man köper för allt från 7-20 kr. Det var orättvist, för Joakim fick TVÅ saker medan han bara fick en ( att han sen kunde köpa otroligt mycket såpbubblor för pengarna kunde jag inte få honom att förstå).
Redan innan har jag uttalat att det är smart att fritids tar över barnomsorgen en bit in i sommaren. För jag tycker det är bra att barnen får 1-2 veckor där de ”bara” går på fritids. Lite mindre uppstyrt och lättare att lära känna nya kompisar. Att komma in lite i rutiner innan allvaret börjar. Jag vet ju att även fritids är uppstyrt, men på ett annat sätt. Charlie fick en vecka på fritids innan. Han har inte lika många fjärilar som jag har i magen! För han känner ju kompisar, han känner pedagogerna och han kan lokalerna. Jag vet inget alls! Visst, jag känner en elev och vet förnamnet på läraren. Jag har sett utsidan av huset han ska gå i.
Jag tror självklart det kommer gå toppenbra, men oron finns alltid där. Speciellt eftersom Charlie ”förändrats”. Han har alltid varit mer för rosa och lila t. ex. Nu blir det mindre och mindre för varje dag. Jag och hans bonusmamma diskuterade det lite, och vi hoppas båda att han inte gör sig till för att bli omtyckt. Men jag vet inte jag. Charlie och jag pratade lite om det idag och jag hoppas jag nådde fram till honom. Jag förklarade vad man gör om någon säger något taskigt. Vi utgick från en ”Pojkar kan inte ha rosa”-kommentar och jag gav honom en replik att använda: ”Det ser du ju att dom kan, jag är ju en pojke och jag har rosa”. Den skulle han nog inte använda sa han, kanske lika bra det när jag tänker efter. Men sen kom vi överens om att man kunde säga till en lärare. Jag frågade också om han valde kläder efter vad andra tyckte och han sa att det gjorde han. Därför har han bara rosa på kepsar och tröjor, inte på byxor. Men jag vet inte om han svarade så för att det var en ledande fråga. Rosa byxor har vi aldrig köpt innan så :P
Jag hoppas att allt ska gå bra, och att Charlie fortsätter vara sig själv. Jag minns ju bara mig själv. Hur många gånger har jag inte bytt favoritfärg? Blått var det som gällde en lång tid och jag avskydde rosa. Sen helt plötsligt gillade jag rosa igen :P
Men ja. Massa skolångest är det. Från min sida. Charlie har ju bara räknat ned hela veckan :P
