Ja så är det! Jag är extremt osäker. Framförallt nu när jag knappt kan gå till förskolan utan att behöva vila efteråt. Då känner man sig rätt värdelös. Jag gråter flera gånger om dagen för att det känns som Jimmie pikar mig om allt jag inte gör. Han menar det såklart inte, men jag tolkar det som att han också tycker jag är värdelös.
Men nu är det dags att tänka om. Jag är jag och jag duger. Jag kommer inte må så här för alltid. Jag kanske väger några kilo för mycket och jag har hela ansiktet fullt i finnar. Men vad spelar det för någon roll? Jag har en make som älskar mig och hjälper mig med det jag behöver hjälp med (oftast utan att sucka också!) och två underbara barn som lyser upp varje dag för mig. Barnen är dessutom ganska härliga, jag får beröm för dem både på förskolan, öppna förskolan och andra ställen. Jag har en del i det! Deras pappor också såklart, men jag med! Jag har två underbara barn som många andra tycker är underbara! Lite bra person måste jag ju vara då?
Sluta se dig själv i spegeln och granska. Några extrakilon är inte hela världen. Att du däremot lyckas sprida glädje omkring dig, DET är hela världen! Du är inte ditt yttre, du är ditt inre. Var stolt över dig själv. Du har gjort minst 1000 bra saker, om det så ”bara” är att du brukar hålla upp dörren för andra, ler mot busschauffören när du går på bussen eller att du sprider glädje omkring dig. Allt det räknas. Mer än övervikt, finnar, ringar under ögonen eller tråkigt hår. Kom ihåg det!
Du är du och du duger! Gör det till ditt motto!
