Det finns mycket fint att säga om mormor. Jag minns sommardagar jag spenderat där, både med familj, ensam och med kusinerna. Jag kan minnas att jag en enda midsommarafton i mitt liv plockat sju blommor att lägga under huvudkudden, och det var hemma hos min mormor. Jag kommer alltid minnas hennes goda potatissallad som var en blandning mellan rödbetssallad och potatissallad med kokta ägg i. Det låter nog inte mumsigt, men det var så gott att jag övertalade min mamma till att få receptet och göra den hon med.
På mormors tomt har det alltid stått en dekorationsväderkvarn. Min bror Marcus förklarade för mig att det bodde tomtar där inne. För att minnas min bror har jag alltid kikat efter den där väderkvarnen när jag varit där. Jag som troende är nu övertygad om att de får träffas, mormor och brorsan.
Den senaste tiden har jag inte träffat mormor så mycket, och det ångrar jag nu. Men jag kommer också alltid minnas vårt sista möte. Jag och Mikael var och hälsade på henne på sjukhuset. Hon höll Mikael ett par sekunder. Hon fick träffa honom. Hon önskade att få lägga honom bredvid sig i sängen, men hon misstänkte att hon hade influensan så vi lät bli. Men det viktigaste är att hon fick chansen att träffa honom. Mikael kommer aldrig minnas något av henne, inte Joakim heller. Charlie kanske kommer ha några minnen. Det kommer vara upp till oss att få hennes minne att leva vidare.
Det är jobbigt för mig. Jag har inte upplevt något dödsfall sedan min mormors make dog. Och honom hade jag knappt någon relation till. Det känns annorlunda nu. Jag vill göra som jag alltid annars gör, ignorera känslorna. Men jag vet också var det leder så jag måste bearbeta. Jag måste tillåta mig själv att vara förbannad på mig själv att jag inte besökte henne mer. Att vara ledsen över att jag aldrig får träffa henne igen. Det får ta den tid det tar, för skjuter jag upp det tar det bara än mer tid.
