I lördags åkte vi på kalas, det var min mamma som fyllt 60 år som bjöd in till stor fest. Jag tyckte det var underligt att vi inväntade så många gäster trots att det var en timme sedan kalaset börjat. Men tänkte väl att mamma ville göra det enkelt med själva fikat, att slippa behöva duka fram, duka bort och sen duka fram igen. Tillslut fick vi sätta oss till bords, jag fick knappt fika alls, för det skulle bytas blöja, det skulle matas och allt det där. Kaffet hann svalna och Joakim åt upp alla kakor. Så är det någon som klingar i ett glas. Jag känner igen henne, men kan inte placera var i från. Hon förklarar hur hon tog sig friheten att komma in trots att hon inte var bjuden och att hon inte hade någon present med sig. Tänkte mest: ”Vem berättar för alla att man inte har present med sig?”. Så säger hon: ”Men jag är präst så jag bjuder på en vigsel istället!”.
Så min mamma och min låtsaspappa gifte sig. För att inse precis hur kul det här är så får man gå tillbaka lite i tiden. En lördag för herrans många år sedan var jag hemma hos min pappa över helgen. När jag kommer tillbaka på söndagen går jag hem till en kompis. Tror hon hade kalas. Hon berättar då för mig att min mamma dagen innan friat till min låtsaspappa på Folkets hus. De hade sett någon fotbollsmatch eller nått. Det är minst 15 år sedan, kanske mer. Och i lördags så vigdes de. I Folkets hus. Vi såg förvisso inte på någon fotboll. Men lustigt är det.
Jag fick träffa flera av mammas kompisar, de flesta faktiskt Bodabor. Min mammas kusin kom med majoriteten av sina barn (tror jag). Det absolut roligaste var dock att sitta och titta lite snabbt mot dörren och se hur min morbror kommer in, tittar in och inser att de gifter sig, går tillbaka och hämtar sin sambo. DEN blicken. Så chockad var han.
Jag tänker inte bjuda på några bilder för jag har bara dåliga mobilbilder och jag tycker en så fin stund som en vigsel förtjänar att visas i bättre bilder än så.
