Det finns nog många som tycker jag är överdrivet känslig med barnen och motorfordon. Men att följa lagar och bestämmelser kan aldrig vara överdrivet. Mina barn är för små för att kunna göra ett aktivt och genomtänkt val. Motorfordon skrämmer mig något så enormt. Jag är en människa med katastroftankar. Varje gång barnen ramlar tänker jag bara: ”Benbrott!”. Men ibland, när den där oron sköljer över mig och barnen inte är hemma så finns det något som oroar mig mer och oftare än just benbrott. Och det är olycka med ett motorfordon.
På förskolan som Joakim går på (och Charlie gick på innan) så går de varje tisdag till 4H-gården i närheten. En kort bit av sträckan de går består av en bussgata. Jag vet inte hur många tisdagar jag suttit och väntat på att någon ska ringa och säga att något eller båda av barnen blivit påkörda av bussen. För många helt enkelt. Om jag ringer till Charlies pappa en söndag för att ta reda på när han ska lämna Charlie och han inte svarar är trafikolycka det första jag tänker. Inte ”De kanske är på badhuset” eller ”han kanske glömde mobilen i bilen”. Ser jag inte Charlie medan jag håller på att knäppa ut Mikael eller Joakim från bilen så ser jag framför mig hur han står i vägen för en bil som inte ser honom.
Den röda tråden är fordon med en motor. Jag har en himla respekt för alla sorters fordon en person kan färdas i. Man sätter på sig hjälmen INNAN man ens tar i cykeln. Charlie ska vara glad att han slipper knä och armbågsskydd på sparkcykeln. Alla ska sitta bältade i bilen HELA tiden. Mina barn ska inte åka fyrhjuling eller moped. Inte fören de har åldern inne, rätt skyddsutrustning och följer lagen på de sätt som krävs (körkort på moped t. ex). Jag har redan förklarat för Jimmie att kommer jag på barnen med att ha trimmade mopeder så tar jag dem. Självklart ska jag förklara detta för barnen också. Till och med Jimmie tycker att jag är töntig just på den punkten. Men jag är helt övertygad om att de som bestämt hur snabbt en moped ska framföras hade en anledning till att bestämma det. Jag litar på dem. Och om mitt barn skulle vara med i en olycka med en trimmad moppe som jag visste om att han hade skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv.
Jag kanske inte hade varit sån här. Jag kanske hade varit annorlunda. Kanske hade jag inte brytt mig om att barnen ska sitta bakåt i bilen så länge som möjligt. Kanske hade de fått ha en trimmad moped. Men så hände något. För länge sedan. När jag var sju år gammal. Jag vet inte om jag skrivit om det innan. Jag tror det. Samma tid som jag är på väg hem från Danmark med min styvpappa tar min storebror sitt sista andetag. Efter en olycka med en motorcross. Eller om det var något annat fordon. Jag såg nog aldrig det där tvåhjuliga fordonet, för det var hans första och sista tur på den som tog hans liv. Han blev inte ens 15 år gammal. Det var en annan tid då. Fanns ens EU-moppe på den tiden?
Inte nog med detta. För många många år sedan förlorade mamma två bröder. I två olika olyckor vid skilda tillfällen. Bilolyckor. De i vår familj som dör i förtid gör det av motorer. Inte cancer. Inte stroke. Motorer. En olycka sker så himla lätt. Med den statistiken så tar jag inga risker. Ungarna ska sitta bältade, bakåt så länge det bara går. Lagar och regler SKA följas. Och kommer jag på dem med en trimmad moppe så tar jag den. Kommer jag på att det är någon närstående som hjälpt dem så kommer den få höra att den lever.
Vår historia formar oss. En person som upplevt många dödsfall av cancer kommer göra allt de kan för att barnen inte ska röka (det gör väl såklart alla föräldrar, men ni fattar). Jag som upplevt att en av de viktigaste i mitt liv dog i en olycka kommer alltid vara livrädd för att det ska upprepas. För ”det händer inte mig” funkar inte. För det har, på sätt och vis, hänt mig. Det finns alltid i bakhuvudet. Det har format mig. Nu låter det som att det styr mitt liv, men det gör det inte. Det styr bara mina beslut om barnen och relationen de ska ha till motorfordon. De ska ha respekt. Framförallt ska de veta att det spelar ingen roll hur bra de är på att köra moped, bil eller fyrhjuling. Möter de en rattfull idiot som pratar i telefonen så spelar det ingen roll.
Marcus och jag. Du fattas oss. Du hade varit en underbar morbror. Antagligen hade du varit pappa och gift också.
