Jag har extremt svårt att hålla kontakten med vänner och bekanta. Det är några få jag har hyffsad kontakt med, och några få jag har tillräckligt med kontakt med. Det är väldigt synd. I och med att jag inte haft en sysselsättning på snart fyra år har jag heller inga arbetskamrater eller kurskompisar eller liknande. Det enda som varit min räddning har varit kyrkan och öppna förskolan. Flera av dem som jobbar på kyrkan ser jag som mina vänner. Trots att vi aldrig setts utanför kyrkan, för att vi bryr oss om varandras liv.
På öppna förskolan är det också så att föräldrar kommer och går. Att vara hemma i fyra år är ju inte det vanligaste. Det är många föräldrar man lärt känna som helt enkelt börjat jobba igen. Men man ser dem ändå ibland för att de går på samma förskola eller kommer tillbaka för enstaka dagar på öppna förskolan. Men idag var ett riktigt jobbigt avsked som jag bävat för i två veckor snart. En mamma som har ett barn i ungefär samma ålder som Mikael ska flytta. Inte en liten bit utan hela vägen till vår huvudstad. Det är samma mamma som jag var på Barnmässan med. Det var ett jobbigt avsked helt enkelt. Så på så sätt är det skönt att det bara är några månader kvar innan jag börjar jobba och får ett annat socialt umgänge. Men jag känner ofta att jag inte passar in på öppna förskolan.
För mig är det ganska mycket som är mindre viktigt. Det spelar inte så stor roll om ungarnas kläder matchar så länge de är hela och passar. Mina två yngre söner går ibland i klänningar t. ex. Jag bryr mig inte om speciella märken på kläder, barnvagnar eller nått alls egentligen. Självklart, ska jag köpa barnkläder så köper jag fina kläder. Men det är inte så att jag tänker: ”Åh jag bara M Å S T E kolla in Newbie” t. ex. Jag är också sällan tillpiffad. Jag är otroligt nöjd om kläderna jag har på mig är rena. Smink har jag bara vid speciella tillfällen etc. Jag känner mig väldigt ofta obekväm i sociala situationer (därför är det bra med ett jobb som har arbetskläder, och till jobbet sminkar jag mig :P). Det känns som alla dömer mig. Nu förstår jag att de säkert inte gör det, men det är ändå något jag får jobba med väldigt ofta. Jag har kommit långt, men jag är långt från i mål. Därför blir det extra jobbigt när en kär vän flyttar. Det är dock tur hon har facebook och flera gemensamma intressen så vi har anledning att fortsätta hålla kontakten :)
