Den 25:e maj firar jag och maken tre år som par. Jag kan inte minnas att vi firat det ens halvt ordentligt någon gång innan. När vi firade ett år hade vi redan en bebis. Förra året hade vi nog fullt upp. Kanske borde man göra ett halvhjärtat försök till att fira det i år i alla fall? Det har varit ett tufft år, minst sagt. Vi har prövats på mer än ett sätt. Men nu är vi otroligt mycket starkare. Antagligen för att Jimmie lärt sig att när jag får mina utbrott gör man bäst i att sitta tyst eller göra något annat till jag vill prata med små bokstäver.
Det här året i ”vår bok” har nog till stor del handlat om mig. Jimmie har förvisso börjat en ny utbildning så lite har det handlat om honom. Men han har ju hamnat rätt. Han vet vad han vill med livet och han är på väg framåt. Jag gick istället ett par steg bakåt. För i princip så fort graviditetstestet visade positivt kom panikångesten och foglossningen tillbaka. Allvarligt, jag hade min första foglossningskänning innan jag ens tagit testet. Jimmie har fått dra ett stort lass och det har han gjort bra. Så egentligen är det nu min tur att göra något för honom. Men då skulle jag få fira årsdagen med att hålla koll på tre barn medan han flyger modellflyg eller spelar dator. Det lockar inte särskilt mycket faktiskt.
Just nu kommer jag faktiskt inte på något roligare än att gå ut och äta. Barnen behöver ju kunna följa med. Då är det enda jag kommer på Pizza Hut.
Hur firar ni era årsdagar?
