Jag har varit frånvarande på bloggen, och det har berott på personliga omständigheter. Som ni minns har jag skrivit att mormor gått bort. Förra veckan på torsdagen var det begravning och jag har nu precis börjat hämta mig faktiskt. Det är min första begravning sedan mormors man begravdes. Och det är ett par år sedan kan jag lova.
Begravningen var fin. En av mormors bröder åkte ända från Norge för att närvara. Han hade också fixat en krans, och det gav det lilla extra att det stod på norska på den. Men jag kan inte förstå vem som kommit på att man ska sjunga psalmer på en begravning. Det var inte många som var samlade nog för att kunna sjunga. Inte ens jag som alltid sjunger kunde sjunga mycket. Inte ens min favoritpsalm ”Tryggare kan ingen vara”.
Jag misstänkte alltid att tårarna inte var slut, och det är underligt hur det är som att slå på en kran. Vi kom fram lite tidigare så vi socialiserade med de som redan var där. Sen in i kyrkan och nästan genast föll tårarna på de flesta. Sedan ut ur kyrkan och in i församlingshemmet för att fixa fika. Och vips så hade allas ögon slutat producera tårar.
Att begravningen skedde dagen innan midsommar gav blandade känslor. Det starkaste midsommarminnet jag har från min barndom är just hos mormor. Jag vet inte hur det kom sig att jag firade midsommar där, kanske de behövde barnvakt. Men där var jag. Mormor var den första som nämnde det här med att plocka sju olika blommor. Så vi plockade sju olika blommor och la under kudden. Jag sov bredvid mormor uppe på hennes sovloft i huset. Vi grillade och åt mormors goda potatissallad.
Men det viktigaste för mig är att minnas mormor. Minnas henne som hon var. Trots många motgångar verkade hon alltid se positivt på livet. Och som jag ser det var hon sig själv ända till slutet. Jag besökte henne bara en gång på sjukhuset och jag tyckte hon blivit på tok för tunn så jag sa till henne att hon behövde lägga på sig lite. Då svarade hon, som bara mormor kan, ”Vaddå, nu när jag äntligen fått en figur!”. Jag vill minnas att hon skrattade lite också. För sån var hon. Fast samtidigt kan jag fortfarande se henne framför mig där hon sitter vid bordet på altanen. Med en cigarett i handen samtidigt som hon berättar någon från det förflutna. Alltid med inlevelse och med tummen och pekfingret på samma hand som hon håller cigaretten med smeker hon sig över hakan.
Min morbror ska ha sagt till min mamma att sorg är egoistiskt. Med vår tro är det egoistiskt. Mormor är nu i himlen där hon återförenats med sin man Henry och sina två söner som togs för tidigt. Hon lever vidare utan krämpor. Men också utan oss. Så ja, med den kristna tron att luta sig mot är sorg egoistiskt. Men det finns heller inget som svetsar samman folk så som trots. När min mor gick fram och la rosen på kistan och jag såg hur ledsen hon var ville jag bara springa fram och krama henne. I just den stunden glömde jag min egen sorg. Allt jag ville var att finnas där för min mamma. Hon har förlorat sin, men jag har kvar min. När vi gick ut ur kyrkan och jag såg hur min lillasyster bröt ihop var allt jag ville att hjälpa henne. Fast det gjorde min låtsaspappa bättre så han fick fortsätta. Så även om sorg är otroligt egoistiskt är det också något som binder oss samman.
Ett sista adjö är kanske fel titel på det här inlägget. Det handlar mer om ett ”hej så länge”. För vi ses en dag igen. Även om jag hoppas att det dröjer många år till så kommer vi ses igen. Till dess kommer jag sakna henne.
