Vi åkte till min mamma idag för att hälsa på. Det är ett bra sätt att sysselsätta oss, Joakim får ränna lite fritt och vi får prata med vuxna människor. Vi slipper dessutom laga mat för den är alltid på gång när vi kommer. Vi kom dit några minuter över fyra och stannade lite för länge. Vi åkte lite innan sju. Joakim brukar gå och lägga sig någon gång mellan sex och sju. Jag får tydligen bara rutinbarn. Mikael t. ex är bara snart tre månader och har redan skaffat sig en kvällsrutin helt utan vår inblandning. Joakim var likadan. Han skapade rutinen och vi följde honom. Med Charlie så var det annorlunda. Där fanns inget att följa utan vi fick testa lite, men vi insåg tidigt att han mår bättre med rutiner.
Joakim somnade i bilen hem och vaknade under tiden jag var inne på Ica. Jimmie satt självklart kvar med barnen. När vi gick från bilen och hem så gnällde Joakim hela vägen och skrek. Just där och då var det enda jag kunde tänka: ”Förlåt kära barn”. För vi borde åkt tidigare. Det är inte vi som får straffet, det är Joakim som straffades. För något som vi valt. Han var helt förstörd när vi kom in i trapphuset och ville inte alls upp för trappen utan han ville ut. I sängen pratade han om att han ville cykla och jag var så besviken på mig själv att jag utsatte honom för det här. Till slut lugnade han ned sig och han somnade snabbt. Men jag kommer inte göra om det här om jag inte måste. Jag kan inte stå ut med det här. Att se min lilla tvååring så förstörd. Förvirrad.
Det är egentligen inte värre än att vi måste se till att vara hemma till sju. Det gör inget alls, för fördelen med barnen är att de när vi är i väg oftast sköter sig. Vi har haft lite problem med Charlie innan, men nu funkar det bättre. Sist syrran hade kalas för sin äldsta så funkade allt utmärkt och till och med hon såg skillnad och det gjorde mig så löjligt glad. Det gjorde Charlie glad också för han fick ju höra det sen, både av mig och min syster. Varje gång jag får känna den glädjen gör det värt att man får vara hemma senast klockan 19. Sen är det skönt att ha några timmar hemma på kvällen också. Barnen har även gjort mig till en rutinmänniska.
Eftersom alla barnen är rutinmänniskor så finns det inget annat för mig. Jag tror jag hade tyckt det varit superjobbigt om Mikael inte skulle vara rutinbunden han med. För varje dag handlar om att få ihop alla olika rutiner. Joakim måste hinna somna innan det är dags för Charlie att lägga sig, eller så får de lägga sig samtidigt. Mikael läggs just nu efter de stora, men han verkar själv styra mot tidigare och tidigare. Innan har han somnat mellan åtta och nio på kvällen, nu sover han oftast innan klockan åtta. Om ett av barnen skulle vara väldigt ”flytande” och sova vid olika tider, äta vid olika tider etc varje dag så skulle det bli otroligt förvirrande!
Hur är era barn? Rutinbunda, flytande eller något mitt emellan?
