Igår pratade jag med min mamma om det nya fenomenet med föräldrar som håller på med mobilen. Jag är minst sagt en mobilmissbrukare. Men det finns tillfällen då mobilen får ligga i fickan, t. ex när vi är ute och går. Eller ja, den kan få komma upp ibland för att ta ett kort eller liknande, men då på platser där det inte är trafik. Jag kan inte gå någonstans och samtidigt kolla mobilen, jag vill ha koll på barnen. Jag använder som sagt bärsjal eller sele till Mikael, just för att det är skönt att ha en hand till varje barn när det är dags att gå ut och gå. Visst är Charlie såpass stor att han kan gå utan att hålla handen, men jag vill i alla fall ha koll på honom. Att se om han går för nära kanten, om han är i vägen för en cyklist eller liknande.
Visst är mobilen ”viktig”. Det är bra att man kan få tag på personer, det är bra att man kan köpa bussbiljett eller andra saker. Men viktigast av allt är barnen och jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om de blev skadade på något sätt för att jag haft ögonen på mobilen när vi är ute och går. Vi går ju ganska ofta till kyrkan och då går man ganska nära trafik även om det större delen av vägen är staket ut mot bilarna. Det finns inget som kan vara så viktigt att kolla på mobilen att det måste kollas under den korta promenaden.
Jag har också börjat omvärdera hur mycket man verkligen måste hålla på med mobilen. När jag var gravid och sjukskriven var Jimmie hemma en dag med hemstudier. Jag föreslog att vi skulle åka till Pizza Hut och äta lunch. Jag bestämde mig för att inte ta upp telefonen alls under besöket, inte för att ”bara kolla facebook”, checka in eller något alls. Resultatet? Jimmie gjorde inte detsamma, han var kvar i samma vana och jag kände hur han inte lyssnade på mig för att han läste vad en klasskamrat skrev eller svarade. Jag blev, med alla mina hormoner i kroppen, så ledsen att jag fick lämna restaurangen gråtande. Om jag reagerar så, hur ska då barnen reagera? Mina barn ska aldrig behöva känna att en mobil, dator eller ett TV-program är viktigare än dem. Aldrig. Vad som än visas på TV’n kan man se igen. Det man vill läsa på datorn finns kvar senare och det finns ingen normal människa som kräver att en förälder ska kunna svara på SMS med en gång.
Jag funderar på att införa datafria dagar där man inte använder datorn när barnen är vakna och enbart använder mobilen för att ringa viktiga samtal och svara när det ringer. Världen kommer inte gå under, men barnen kommer känna att de har helt närvarande föräldrar. Och för mig är det värt allt.
