Jag har varit hemma i snart fyra år. Det är ganska tråkigt faktiskt, men det har inte riktigt funnits någon möjlighet för annat.
För fyra år sedan hade jag bara träffat Jimmie som hastigast i Uppsala. Sen började vi prata på Facebook och Skype. Det ena ledde till det andra, vi träffades och jag blev gravid. Det var också sommar och studieuppehåll så jag hade fått sommarjobb inom hemtjänsten i en grannkommun. Jag hade jobbat i några dagar när vi fick reda på att jag var gravid. Det gick bra till en början, men efter några veckor så började panikångesten komma. Jag visste först inte vad det var. Jag minns så tydligt hur vi var hemma hos en brukare, jag skulle skolas in på en annan avdelning. Det var redan två anställda där, för en som går bredvid räknas inte som en anställd. Brukaren skulle duschas, så i det där trånga badrummet med fyra vuxna människor kom något som fick mig att förstå att något var fel. Det svartnade för ögonen, jag blev illamående och tvungen att sätta mig ned. Jag hade haft attacker innan men visste inte alls vad det handlade om. På väg hem den dagen så googlade jag. Jag insåg att jag hade panikångest.
Jag ringde till min barnmorska som direkt gav mig en läkartid. Jag träffade en underbar läkare som direkt såg på mig att jag inte mådde bra. Hon skrev ut medicin till mig, och jag fick komma tillbaka en vecka senare. Medicinen hjälpte inte så jag blev sjukskriven. Där och då började det. Jag gick till kurator, psykolog, åt medicin och försökte bara bli frisk.
Jag minns hur jag kunde klä på mig och Charlie för att gå till Pekås. För att sen tvingas vika av till Netto för jag bara inte klarade av att gå till Pekås. Skillnaden kan jag fortfarande idag inte förstå. Ångesten styrde hela mitt liv. När ångesten började släppa kom foglossningen. Som ett brev på posten. Jag minns ironin när jag sitter hos sjukgymnasten och förklarar att jag är sjukskriven. Han tror att det är på grund av fogarna och jag förklarar att det är för ångest. Att jag behöver ut bland människor för att bli bättre men kan knappt röra mig på grund av fogarna. Det är en dålig kombination.
Det mesta blev bättre efter Joakim föddes. När han var 18 månader var det dags att söka jobb. Jag var också ganska nygravid med Mikael. Jag skulle provjobba som personlig assistent. Jag var hemma hos kunden för en snabb genomgång. Halvvägs igenom så kommer ångesten igen. Illamående, svartnar för ögonen och alla andra tecken. Jag kan säga att jag fick inte det jobbet. Några veckor senare fick jag gå till läkaren igen. Än en gång blev det sjukskrivning, men det berodde mer på foglossningen (som var mitt första tecken på graviditet…) än ångest. Men ångesten återkom ofta under graviditeten med Mikael. Sådär illa så jag trodde jag skulle svimma. Ramla ihop i en hög.
Nu är det länge sedan jag hade en ångestattack. Det var dagarna innan Mikaels ett års dag (det är alltså inte så länge sedan), men det var en rimlig ångestattack. Det var inte en ”Åh nej jag kanske kommer fem minuter för sent”-panikångestattack. Det var istället när jag och barnen hade åkt till Leos Lekland. Direkt så springer Charlie och Joakim upp för en trappa. Joakim vill ha hjälp ned så jag klättrar upp några steg med Mikael i famnen. Sedan går jag själv ned, trampar snett, stukar foten samtidigt som jag ramlar framåt så Mikael slår sitt huvud i det hårda golvet. Direkt tror jag att han spräckt skallen och kommer dö (det är en av mina största rädslor). Jag sätter mig direkt på golvet och tröstar Mikael. Allt annat försvinner. Jag vet att Joakim och Charlie pratar med mig, men jag kan inte förmå mig att kunna fokusera på annat än Mikael. När Mikael är lugn reser jag mig upp, letar reda på barnen som gått till en inhägnad där man kan skjuta bollar på varandra. Där kommer den, den kära ångestattacken. Jag blir kallsvettig, det svartnar framför ögonen och det känns som jag ska kräkas. Jag står bara och håller mig i ett nät och väntar. Jag har i alla fall lärt mig det, att en attack alltid går över. När den gått över får jag skrika till barnen att jag måste gå och sätta mig, går och sätter mig ett tag innan jag hämtar telefonen för att ringa efter Jimmie.
Där berodde ångesten på min oro för Mikael. Det är en rimlig ångest. På samma sätt som du vill springa från en rånare. Det var rimligt. Att få ångest för att man kanske kommer fem minuter för sent är inte rimligt (det var inte till ett tåg eller flyg, då kan jag förstår ångesten).
Men nu har livet vänt. Jag har haft hjälp av en jättebra psykolog. Innan trodde jag att jag kanske fick problem för att jag ville ”slippa” jobba, men det stämmer inte. Trots att jag i söndags fick jobba på en helt ny avdelning fick jag inga problem alls. Jag har överkommit det här. Ångesten kommer jag alltid handskas med, men jag vet att det finns ett liv bortom. Jag vet att det bara är att andas och vänta på att det går över. För det gör det.
